Bangs ord om civilförsvar är skrivna för idag

Detta är ett utdrag ur boken Klipp ur nuets historia, 1982, av Barbro, Bang, Alving som vi tidigare publicerat i vår tidning Fred&Frihet nr 1 2023. Ett stort tack till Bangs släktingar som gett oss tillåtelse att publicera texten!

CIVILFÖRSVARSVÄGRAN – Kärnvapenkrig: ”Begå självmord för att rädda livet”

Bakgrund

1954 inkallades jag till civilförsvarsövning. Vägrade, av skäl som nedan framgår. Det blev böter. Året därpå inkallades jag igen, vägrade självklart. Det blev enligt gällande lag fängelse, ovillkorligt, en månad. Kommentarer svepte som en storm genom hela den svenska pressen.

Kvinnorna har historiskt ansvar

I min plädering inför Stockholms rådhusrätt den 23 mars föll slutorden så:

”Det finns tillfällen i livet när en till synes negativ handling — ett nej — kan vara positiv. Civilförsvarsplikten försätter mig som pacifist och kvinna i en sådan situation. Ingen här närvarande kan inverka det bittersta på vad som beslutats i Washington och Moskva, i London och Peking. Man kan bara ta ansvar för vad man gör med sitt eget liv. Jag har funnit att det enda som står mig samvetsmässigt till buds är en handling som åtminstone bidrar till att den tanken övervintrar som trots allt finns hos miljoner män och kvinnor: att man borde vägra medverkan i någonting som strider mot allt förnuft och kan betyda mänsklighetens självmord.”

En ironisk slump ville att samma dag hölls i riksdagen den stora atombombdebatten. Försvarsminister Torsten Nilsson uppträdde, och även han talade om självmord. Ifråga om bomben yttrade han:

”Ju mer tillgången på sådana vapen hopas på båda sidor, desto mer kommer man att rygga för att börja ett storkrig där man måste ta till vätebomben och göra kriget till ett allmänt självmord.”

Frågan ger sig spontant. Hur vet försvarsministern det? Så där alldeles tvärsäkert så det går att basera en för landet avgörande uppfattning på det?

/…/

Jag hör repliken som blodigt allvar. Det tycks mig att man gissar. Ingen människa kan väl ha undgått att mer eller mindre starkt uppleva den förlamande bristen på logik i de offentliga atomkrigsresonemangen. Å ena sidan ska man lagra atombomber för miljoner, för då använder de andra inte sina. Å andra sidan ska man lagra atombomber för miljoner, för de andra använder säkert sina. Å tredje sidan är det inte sagt att ett atomkrig blir värre än äldre krig. Å fjärde sidan betyder atomkrig självmord. Å femte sidan finns det tillfällen då man måste tillgripa självmord för att rädda livet!

Utmärkande för dessa yttranden är att de samtliga är ”realistiska”, som regel uttalas av män och bör i djup lojalitet respekteras av kvinnor.

/…/

Det sägs — har alltid sagts — att pacifismen är verklighetsfrämmande. Under förutsättning att den brittiske atomfysikern vet vad han talar om — och Nobelpristagaren Otto Hahn och Nobelpristagaren Linus Pauling och alla de andra som skriver om risken för mänsklighetens existens — så har den isande sanningen utsagts: det är verkligheten som är verklighetsfrämmande, försåvitt man i den räknar in möjligheten av krig — offensivt, defensivt, preventivt, anfalls-, försvars- med de vapen som nu lagras.

I en kommentar till mitt rättsfall stod att läsa i Svenska Dagbladet: Situationen blir kritisk om åskådningen (den pacifistiska) leder till vägran att fullgöra skyldigheter som åligger alla i trygghetens intresse.

Trygghetens! När man laborerar med föreställningen att människan ska kämpa mot människan med vapen mot vilkas verkningar inget försvar finns ens för framtida generationer. När tekniska fackmän öppet talar om att krigföringen flyttats utanför mänsklig kontroll medan medicinska fackmän talar om att ”lagra mänskliga reservdelar för kommande atomkrig”. När, för att nu ta svensk aktuell verklighet, det ena säsongen sprids en massbroschyr till alla svenskar hur de ska bete sig ”Om kriget kommer” och nästa säsong kommer en bombardemangserfaren officer med en bok där det står att om folk gör som det står i ”Om kriget kommer” så går de rätt i döden. Tryggheten!

Det är mot den bakgrunden som jag ställer upp den fråga som i dessa dagar massor av människor på förekommen anledning gjort sig. Hur, frågar man sig, kan någon handla så orimligt att den vägrar att låta utbilda sig till en rent humanitär tjänst som innebär att rädda liv? Och hur kan någon säga något så tokigt som att den vägrar i sin egenskap av kvinna?

Jo. Vad innebär detta att kvinnorna lojalt — som det heter — ställer sig till förfogande i denna tjänst? Det innebär i all fruktansvärd enkelhet att nu ska kvinnorna med och möjliggöra att en utveckling får fortsätta som, för att tala med atomfysikerna, kan leda till att våra barnbarnsbarn blir arvsbiologiskt skadade — det är slutpunkten på den ”humanitära tjänsten”.

I realiteten är den obligatoriska enrolleringen i civilförsvaret en bekräftelse på att ett modernt militärt system icke kan fungera utan kvinnornas aktiva medverkan. Min fängelsedom säger enkelt och logiskt samma sak: man kan ju inte döma en kvinna i hennes egenskap av pacifist med mindre än att hon i ett eller annat avseende sorterar under krigsmakten. Följaktligen måste man räkna med att det nu även för kvinnor kan bli en samvetssak huruvida de vill medverka; även samvetet har blivit totalt.

/…/

Man behöver inte ha min personliga åskådning för att vara medveten om att kvinnorna kollektivt står i en fundamentalt ny situation som lägger på dem ett historiskt ansvar av en storleksordning som aldrig tidigare. Dessa dagar har jag fått otaliga bevis på att kvinnor — okända och kända — är medvetna om att det är en förvirrande och förnedrande situation att kvinnovärlden låter sig snärjas som reservkraft i totalkriget och sanktionerar ett system som de vet strider mot allt förnuft. Man behöver inte vara någon Lysistrate för det, som Åke Lindström lät antyda i en muntert stödjande spalt i Expressen. Att ”kvinnorna av naturen skulle vara skapade att värna livet medan männen är födda till dödsbringare, spjutbärare” — så enkelt ser man det nog inte. Men man krånglar väl heller inte med sanningen om man säger sig se att männen är så hårt insnörda i ett militärtekniskt system att många av dem inte ens reflekterar över det, medan kvinnorna ännu har någon rörelsefrihet kvar. Själv är jag övertygad om att det finns mycket fler kvinnor runt om i världen än man vet om som ser alldeles klart att det som kallas kvinnornas lojalitet nu — i skuggan av ett tredje världskrigs vanvett — är det största svek mot männen som de någonsin begått.

Och minns ni formuleringen — enligt Churchills krigsminnen — på telegrammet som under Potsdamskonferensen 1945 meddelade amerikanske krigsministern att provet med atombomben i mexikanska öknen utfallit väl? ”Barnets födelse gick lyckligt”, stod det. Man behöver inte vara Lysistrate för att känna med häftigt äckel hur perverterad en krigscivilisation har blivit — och i vilket bottenläge kvinnornas inflytande befinner sig — när ”spjutbärarna” vågar använda det codespråket.

Det finns ett annat frågekomplex som en civilförsvarsvägrare städse ställs inför. Ungefär detta. Vad gör ni om det blir krig? Ska ni stå med armarna i kors då? Vad gör ni om en blödande människa faller för era fötter?

Hjälper, säger man.

Men är det då inte bättre att öva i tid så man kan hjälpa effektivt? frågas med en viss ivrig triumf.

Nej, säger man.

Det är fråga om två olika ting, två olika situationer. Om människor inte förstår en på denna punkt utan tror att man valt sin attityd i samvetsegocentrisk cynism så måste det bero på att man uttryckt sig oklart.

Under fred har man ännu frihet att välja vad man vill kämpa för, vilken linje man tror på — vad man vet är det enda nödvändiga sedan man sett samma krig, samma ruiner, samma hat, samma krossade människoöden, samma grundförstörda barnungar från Petsamo i norr till Indonesien i söder: bevarad fred. Man väljer att med den kraft som står till ens förfogande kämpa emot det som enligt ens djupaste övertygelse inte får möjliggöras: atomkrig. Man gör det genom att vägra enrollera sig i ett militärt system: man kan ju inte med sitt eget handlande — frivillig övning — bidra till att upprätthålla myten att ett modernt krig är tillåtligt under beteckningen försvar, samtidigt som hela ens samlade erfarenheter lärt en att enda vägen att rädda liv undan en förintelse vars utsträckning ingen kan överblicka, det är att slåss mot kriget självt.

Blir det krig — då har man själv och alla som gått på samma linje misslyckats i sina strävanden, valfriheten är upphävd och man får ta ställning till de situationer som uppkommer då, i det tunga medvetandet att vad man gjort för att de inte skulle uppstå har varit förgäves. Ser man en människa blödande för sina fötter så hugger man i, det ansåg jag för så självklart så det inte behövdes sägas. (Under förutsättning att man inte ligger som atombombade trasor själv; folk som snärjer pacifister med frågor förutsätter alltid att de gladeligen överlever. Likaväl som de praktiskt nog i hastigheten glömmer bort att en radikalpacifist med all säkerhet sitter inburad då.)

”Fru Alvings uppfattning är inte av denna världen”, stod det i Svenska Dagbladet när fängelsedomen var hot news. ”Även om man accepterar det i och för sig verklighetsfrämmande antagandet att det vore möjligt att mobilisera en mera utbredd opinion bland kvinnorna i de demokratiska länderna för tjänstepliktsvägran av det slag det här gäller, vore sannerligen inte krig omöjliggjort. Opinionen skulle inte ha någon som helst möjlighet att göra sig gällande på andra sidan järnridån.”

Vätebomben — och tanken att den ska komma till användning — är ”inte av denna världen”. Det är det mest vanvettiga fantasteri som någonsin kläckts.

Men den vågar man lita sig till. Tanken att frihet och humanitet ska försvaras med okontrollerbara djävulskrafter som gör kommande generationer imbecilla — den vågar man tänka. Det är inte ”naivt”. Men ens röra vid tanken att en samlad positiv livsvilja och andlig kraft skulle kunna mobiliseras hos människorna själva— kvinnor och män — och växa till en våg som sprängde även järnridåer — det vågar man inte.

Det ligger en riktighet i detta, fast av annan art än Sv. D. menar. Man tror på allt utom på människan; och kvinnorna har själva försummat tillräckligt många historiska tillfällen för att défaitismen å deras vägnar ska vara förklarlig. Det är ett efterkrigsfenomen även detta, ett av de många beläggen för att mänskligheten inte skulle tåla ett tredje världskrig. Jag har mött den överallt i världen — man kanske kan kalla det för en sorts kollektiv psykisk trötthet, en förlamning i själva människans tro på människan och hennes krafter, som det måste bli när man lever i en orimlig situation.

Inte minst hos ungdomen — och där också den svenska — möter man detta medvetande att det är en orimlig livssituation att tvingas tillämpa två konträrt motsatta sorters moral. Den för fred betyder kärlek till nästan, humanism. Den för krig betyder massmord och deformering av kommande generationer för att försvara humanism.

Och det är det som kvinnorna nu skall hjälpa till att möjliggöra. Där står vi i dag.