På lördag är det ett år sedan vi satt samlade framför sändningen av tillkännagivandet av Nobels fredspris 2017 direkt från Oslo. Nerverna var på högspänn. Det kändes helt otänkbart att vi skulle få det, även där fanns en liten förhoppning hos några av oss.
Vi inom ICAN hade ju fått upp kärnvapen på den internationella agendan igen, skiftat fokus i samtalet till att utgå ifrån kärnvapens fruktansvärda humanitära konsekvenser, och varit drivande i att få fram en ”fredskongress”, genom förhandlingen i FN sommaren 2017 där 122 stater antog en konvention som förbjuder kärnvapen.
Men inget av detta skapade någon känsla av visshet. När dörrarna öppnades och den norska Nobelkommitténs ordförande, Berit Reiss-Andersen, klev ut och mötte smattrande blixtrar, höll alla andan och det blev knäpptyst.
“The Norwegian Nobel Committee has decided to reward the Nobel peace prize of 2017 to the International Campaign to Abolish Nuclear Weapons…”
När vi hörde International, tänkte vi att det finns många organisationer det ordet i sitt namn. När vi hörde Campaign tänkte vi att det finns många kampanjer där ute som gör ett viktigt arbete. När Abolish kom, började vi hålla andan, och sen stod det klart. Det var oss hon pratade om. Tystnaden bröts tvärt.
Biverkningar från att tilldelas ett Nobelpris: adrenalinpåslag, ökad puls, yrsel, skakningar som medför svårigheter att använda tangentbord, tårar och svårigheter att tala samlat och att medvetet välja sina ord. Mitt i detta ska du ta emot samtal och mejl och kunna svara.
Reaktionerna på IKFF:s kansli vid tillkännagivandet av Nobels fredspris 2017 till ICAN. Varning för höga ljud. Inspelat av Victoria Frisk Garcia.
Nu har det alltså gått ett år sen den där dagen. Vad har priset då inneburit? Först och främst är det ett erkännande av det civila samhällets centrala roll i att skapa förändring. Ett erkännande som inte är en del av våra organisationers vardag som snarare präglas av motstånd. Det har också skapat en stolthet hos alla aktivister världen över som så länge drivit frågan om kärnvapennedrustning. Och en bekräftelse om att det en gör har betydelse.
Det andra är synlighet. Plötsligt var kärnvapen på den mediala agendan. Priset innebär en plattform där dörrar öppnas och ICAN som rörelse har fått delta i flera sammanhang, möten och inslag i media. Helt plötsligt nådde ICAN ut till miljoner människor. Det är en otrolig möjlighet att få folkbilda om att kärnvapen fortfarande är ett enormt hot mot mänskligheten och att vi kan välja att avskaffa dem. Det har även lett till mobilisering och ett livligt engagemang runt om i hela världen för att stater ska signera och ratificera FN:s konvention om kärnvapenförbud, vilket vi också arbetar för i Sverige. Det är den kraften vi behöver för att förändra och skapa en värld fri från kärnvapen.
Imorgon lämnar vi över facklan till 2018 års pristagare. Det har varit ett intensivt och fantastiskt år. Vi hoppas att fredspriset tilldelas någon som behöver det och kan använda plattformen för att skapa än mer förändring. En organisation i det civila samhället är därför högt upp på vår önskelista, då självklart helst en som organiserar kvinnor och driver kvinnors rättigheter. Det är dags att kvinnors arbete för fred erkänns och synliggörs.
Vi är otroligt stolta över vårt nobelpris. Det visar att när vi går samman och organiserar oss så kan vi nå stjärnorna. Men stjärnorna är inte priset utan förändringen, den process vi arbetat med i ett decennium för att förbjuda kärnvapen och som vi uppnådde förra året. Den process vi fortsätter att arbeta i för att kärnvapenkonventionen ska träda i kraft och slutligen leda till avskaffandet av alla kärnvapen.
Visst kommer ett nobelpris med fest men det kommer framförallt med en än mer orubbad målmedvetenhet och hårt arbete från tusentals människor runt om i världen som alla har en del i denna skimrande medalj.
IKFF driver ICAN i Sverige tillsammans med Svenska Läkare mot kärnvapen.
