Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihets 32:a internationella kongress har precis ägt rum och avslutats i Accra, Ghana. Flera hundra fredsaktivister från jordens alla hörn hade samlats under några dagar för att tillsammans utveckla vår feministiska rörelse. Ida Arneson, suppleant i den nationella styrelsen och del av den svenska delegationen, sammanfattar sin upplevelse.
Var ska jag ens börja?
Med att beskriva det nya programmet? De nya stadgarna? Den nya styrelsen? De seminarier och workshops som arrangerades på teman som: den feministiska fredsrörelsen i Afrika, nedrustning, migration och säkerhetspolitik? Går det ens att få med i ett och samma blogginlägg? Troligtvis inte. Låt mig istället berätta om de samtal som uppstår mellan officiella möten och omröstningar, det feministiska arbete som tar plats före och efter en kongress. De möten som går rakt in i hjärtat. Och som också är anledningen till att jag är så stolt över att vara medlem i världens bästa (och äldsta) feministiska fredsorganisation.
Kongressen har föregåtts av månader av intensivt förberedelse arbete. Jag och Lina, som det senaste året varit Sveriges representant i den internationella styrelsen, har träffats i varandras kök under hela våren. Vi har deltagit i nordiska, europeiska och internationella möten. Läst stadgar, lämnat feedback, läst nya utkast, för att ännu en gång lämna in nya kommentarer. Några har till och med omnämnt arbetet med de nya stadgarna som den längsta graviditeten någonsin. Arbetet har tagit flera år, då förslaget som äntligen presenterades innebar en omorganisation. Det gedigna förarbetet medlemmar över hela världen bidragit gav dock resultat. Under kongressen röstades de nya stadgarna och ett nytt internationellt program igenom med klar majoritet! (Mer om besluten och vad de innebär kommer på hemsidan framöver.)
Den internationella kongressen i Accra är den första som hållits på den afrikanska kontinenten. Äntligen! På plats valdes också Joy Oynesh, ordförande för IKFF Nigeria, in som vår internationella ordförande för de kommande tre åren. Äntligen, äntligen, äntligen! Vi är en global organisation som utmanar gamla patriarkala och eurocentriska maktstrukturer. Det innebär även att vi som 100 årig feministisk rörelse måste utmana våra egna interna strukturer.
Glädjen och stoltheten över att kongressen var i Ghana är något som genomsyrat hela sammankomsten. När Joy tillsammans med Ayo Ayoola-Amale, ordförande för IKFF Ghana, öppnade kongressen sprudlade energin i rummet. Trummor, dans, spoken word och sång har under alla dagar förgyllt universitetsmiljön där kongressen arrangerats. Bäst blir det så klart när det vävs samman med vår politik, som när Annie Matundu Mbambi, ordförande för sektionen i Demokratiska republiken Kongo, lärde oss en sång där texten löd: ”It is time to move the money, from the war, to the peace”. Under en workshop sista dagen lyckades någon få tag på en mikrofon och innan vi visste ordet av ombads vi att sjunga den svenska versionen inför hela gruppen! Micken skickades sedan vidare och alla sjöng den på sitt modersmål. Mitt i denna sångeufori ropar personen med micken: ”och nu den spanska versionen!” men tyvärr var inte representanterna från de spansktalande länderna kvar i rummet. Men ack den som gråter över spilld mjölk! Guy Feugap från Kamerun kunde spanska och cirkeln av sång var sluten om än på ett litet oväntat sätt. Loved it! Det är sådana stunder som ger en energin att orka med de otroligt intensiva dagarna med tighta scheman fyllda med information, långa möten och diskussioner.
Något som varit genomgående för mig personligen under hela kongressen är inspiration. Jag är så otroligt imponerad över det feministiska arbete som kvinnor över hela världen sliter med. På alla kontinenter arbetar kvinnor med fred, frihet och feminism. Vi organiserar oss genom IKFF i frågor som rör vapenhandel och vapenutveckling, det krympande demokratiska utrymmet för civilsamhället, sexuellt våld, personlig och digital säkerhet, kärnvapen, kvinnors politiska möjligheter och fredliga samhällen. Det har varit en sådan förmån att få information och erfarenheter direkt från medlemmar från olika kontexter samtidigt. Jag känner sådan kraft i att vi är en global organisation och att vi är så många!
De politiska konversationerna har pågått som en konstant bakgrundsmusik, utan tydlig början och slut. De har flätats in mellan möten, under luncher och sena kvällar. På bussen hem hörde jag hur någon berättade om sitt arbete med att ta bort skammen kring mens. Någon annan pratade om hur viktigt det är vi uppmärksammar lesbiska aktivisters utsatthet i Sydafrika. Vid frukosten pratades det om direktdemokrati i Schweiz. Och i en korridor hörde jag hur normaliseringen av militarism genom populärkultur diskuterades.
En insikt som slog mig på plats är hur våra medlemmar är fredsaktivister OCH lärare, jurister, studenter, bönder, tv-producent, läkare, handläggare, forskare, mödrar, systrar, vänner med mera med mera. Nästan alla arbetar oavlönat och vi gör detta arbete för att vi vill ha en fredligare och mer jämställd värld! Vissa av våra medlemmar har också arbetat hårt för att ta sig till kongressen. För en sektion var det en omöjlighet att få tag på gula febern-vaccin, vilket är ett krav för att få komma in i Ghana. Någon IKFF:are utanför landet hade då lyckats smuggla in det till dem, och våra medlemmar kunde delta i Accra. Vissa har åkt buss i 20 timmar, någon har flugit i över 48 timmar, och flera har ansökt om projektpengar för att kunna delta (bland annat vi i Sverige). Den nigerianska sektionen hade hyrt bilar och minibussar och kom med en delegation på 15 personer!
IKFF:s medlemmar är också otroligt snälla och vänliga. Innan jag åkte iväg hade jag haft långa monologer om hur nära och ”ofarligt” Ghana var. Det visade sig visst vara en liten bit bort (glömde av det här med tidsskillnad när jag läste flygtiderna) och kanske att det ändå fanns en liten, liten risk att drabbas av sjukdom. Så på grund av karma (ja, jag är helt övertygad om att det är karma) blev jag sjuk. Gabriella från Sverige och Lydia från den kenyanska sektionen satt solidariskt med mig på sjukan, där de pumpade mig med malariamedicin (ifall), och matade mig med pommes (tack finisar!). Många kom också och knackade på vår dörr i flera dagar för att kolla att jag var ok och hade ätit. Kan ändå tänka mig ett värre sätt att bli sjuk än bland massa feministiska fredsaktivister. Det är också ett fint minne jag tar med mig från den här kongressen.
Fred, Peace, Salam, Paz och Paix!
Ida Arneson är del av den svenska förbundsstyrelsen, och tidigare suppleant i den internationella styrelsen. Hon utgjorde tillsammans med Lina Hjärtström, svenska sektionens IB-ledamot (representant i IKFF:s internationella styrelse) och Linda Forsberg, förbundsstyrelsen, samt Marie Sjöberg och Gabriella Irsten från kansliet IKFF Sveriges delegation på plats i Accra.
