I förra veckan presenterades äntligen den utredning som regeringen tillsatte i oktober 2017 för att undersöka konsekvenserna av en svensk anslutning till FN:s konvention om kärnvapenförbud. Rapporten är skriven av Lars-Erik Lundin på uppdrag av regeringen.
Rapporten har nu sänts ut på remiss och IKFF kommer under de kommande månaderna att göra en ordentlig genomlysning av texten och skicka in ett remissvar. Redan efter en första genomläsning av rapporten kan vi dock konstatera att vi både är besvikna och kritiska. Rapporten präglas av såväl sakfel som grundläggande missförstånd kring vad konventionen är och hur internationell rätt fungerar i stort.
Istället för en opartisk rapport som sakligt redogör för argumenten både för och emot en svensk anslutning till konventionen, som vi hade hoppats på, ser vi istället en tydligt vinklad rapport som gör starka politiska ställningstaganden mot konventionen. Ett av rapportens genomgående problem är att Lundin utgår från att konventionen inte kommer att leda till nedrustning. Med detta som utgångspunkt drar han slutsatsen att konsekvenserna av olika anpassningar till konventionen skulle vara oproportionerligt stora för Sverige ”så länge som konventionen inte kan väntas leda till verklig kärnvapennedrustning.” (sid. 125)
Lars-Erik Lundin menar själv att det direktiv han fått har varit att belysa konventionen utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv. Detta har gjort att rapporten från start är vinklad utifrån författarens traditionella tolkning av säkerhetspolitik som en fråga om nationell säkerhet, till skillnad frånen bredare tolkning av säkerhetspolitik som t.ex. inkluderar mänsklig säkerhet. Det är en väldigt förlegad syn på säkerhet och på massförstörelsevapen som präglar rapporten och trots att det humanitära perspektivet varit centralt inom nedrustningsområdet det senaste decenniet benämns aldrig de humanitära konsekvenserna av kärnvapen som ett säkerhetspolitiskt hot.
Att Lundin inte anser att en analys av de humanitära konsekvenserna är säkerhetspolitik blir tydligt bland annat i dessa formuleringar i rapporten;”Många förespråkare för konventionen stannar i första ledet vid en politisk/moralisk och i andra ledet en rättslig utvärdering.” ”Många motståndare till fördraget utgår å sin sida från en rent säkerhetspolitisk analys av de krav som den nuvarande strategiska miljön ställer.” (sid. 65)
Utelämnandet av de humanitära konsekvenserna visar på en stor brist på kunskap vad gäller internationell och humanitär rätt, i vilka skyddet av civila i krig är centralt och där proportionalitetsprincipen och principen om åtskillnad avcivila och militära mål är hörnstenar. Att titta på de humanitära konsekvenserna synliggör att civila inte kan skyddas vid användandet av kärnvapen och att en detonation skulle innebära oproportionerlig skada – det vi kallar katastrofala humanitära konsekvenser. Hela poängen med FN:s kärnvapenkonventionen är att utveckla internationell rätt utifrån dessa grundläggande premisser och att nedmontera kärnvapen ut ur säkerhetspolitiken. Det blir därför problematisk att rapporten inte lägger fram dessa aspekter utan istället legitimerar kärnvapen genom att utgå ifrån att de spelar och kommer att fortsätta spela en säkerhetspolitiskt viktig roll.
Lundin försöker flera gånger beskriva hur argumentationen skiljer sig åt mellan förespråkare och motståndare till konventionen. ”Förespråkare för den nya konventionen utgår ofta från den frustration som byggts upp under ett antal år över kärnvapenmakternas ovilja eller oförmåga att uppfylla sina åtaganden i NPT. Med detta som utgångspunkt presenteras en i hög grad politisk och normativ argumentation till förmån för den nya konventionen.Motståndare till konventionen framför å sin sida en mer detaljerad säkerhetspolitisk kritik.” (sid.18)
Dessa formuleringar målar upp en bild av förespråkarna som känslomässigt styrda med moraliska argument. Samtidigt sägs motståndarna göra en mer detaljerad säkerhetspolitisk analys och framstår i Lundins text som mer kunniga, rationella och professionella, i kontrast till förespråkarna som snarare ses som naiva, känslosamma och amatörmässiga. Detta spär på den patriarkala diskurs som IKFF ofta synliggjort där förlöjligandet av förespråkare för nedrustning används för att underminera våra argument.
En av de få saker i rapporten som vi håller med Lundin om är att konventionen kan utvecklas. Så är fallet med alla internationella konventioner och det är just därför man regelbundet träffas i statspartsmöten och diskuterar sådana saker. Detta sker t.ex. vart femte år under icke-spridningsavtalet (NPT) och inom alla andra nedrustningsavtal som Sverige är med i. I vår skuggrapport, I skuggan av makten, förklarar Peter Herby, mångårig nedrustningsexpert och före detta chef för Internationella Rödakorskommitténs (ICRC) juridiska vapenenhet, hur dessa processer fungerar inom internationell rätt och vikten av statspartmöten för att implementera och stärka avtalet. Medan Lundin gör bedömningen att Sverige inte kan gå med i konventionen förrän alla dessa frågor lösts, menar vi att Sverige, för att ha någon chans att påverka tolkningen och implementeringen av fördraget, måste göra detta som statspart. Sveriges möjlighet att påverka detta som icke-statspart skulle vara mycket begränsad.
Det känns såklart tråkigt att den rapport som vi hoppats skulle kunna bidra till en djupare diskussion om hur Sverige kan gå vidare och visa ledarskap inom internationell nedrustning iställetblev ett politiskt ställningstagande som ytterligare polariserar debatten.
