Debatten om tillgången till vapen har blossat upp igen. I fokus står ännu en masskjutning i USA, men även nya EU-förslag om skarpare vapenregler. En del har även frågat sig hur männen som utförde terrorattackerna i Paris egentligen kom över sina vapen.
De vapen som diskuteras i relation till dåden i USA och Paris faller under kategorin ”små och lätta vapen”. Det är egentligen en väldigt bred samling vapentyper som innefattar pistoler, revolvrar, handgranater, granatgevär, lätta maskingevär, pansarvärnsvapen med mera. Alltså i princip alla vapen en eller två personer kan bära med sig.
Att debatten om vapentillgången blossar upp är bra, men den brukar alltid lägga sig igen. Vi för en sporadisk debatt om ett konstant problem – och vi pratar sällan om vapen i de situationer där de orsakar mest lidande och död. Små och lätta vapen orsakar över 1300 dödsfall varje dag, 57 människoliv i timmen. De sprids och används i krig över hela världen. Ändå diskuterar vi alldeles för sällan hur vapenspridningen fungerar som en drivande faktor när konflikter blossar upp och blir väpnade.
På flera håll i världen saknas tillräckliga regler för handeln med små och lätta vapen, både internationellt och inom länder. På andra håll finns regler på plats men många av vapnen är så pass lätta att de genom korrupta system enkelt förs över gränser och sprids inom länder ändå.
Men bristande regler eller kontroller är inte hela problemet. Grundproblemet är att vi helt enkelt tillverkar och säljer alldeles för mycket vapen, punkt. Under perioden 2001-2011 nära dubblerades värdet av handeln med små och lätta vapen. Förra året kom rapporter om att USA hade överfört små och lätta vapen i över 450 000 exemplar till Afghanistan utan tillräcklig kontroll över vart de tagit vägen. För några dagar sedan släppte Amnesty en rapport som visar hur den så kallade ”Islamiska staten” (IS) fått tag på sina stora vapenarsenaler. Genom plundrade förråd i Irak har IS lagt händerna på vapen från Ryssland, Kina, USA och EU-länder som tidigare förts över till landet med alldeles för lite kontroll.
Vapentillverkande länder för alltså in vapen till regioner som präglas av våld och brott mot mänskliga rättigheter, för att sedan gå ut i krig mot de grupper som lagt sina händer på samma vapen. Det är förbluffande dumt.
Tillgången till vapen är också en fråga om genus. Vapen kan vara hårdvaluta för pojkar och män som kopplar ihop maskulinitet med våld, och ser innehavet av vapen som ett bevis på styrka. På andra sidan står flickor, kvinnor, feminister, transpersoner, homosexuella män, bisexuella män och andra som i ett patriarkalt samhälle ses som underordnade och utgör ständiga hot mot en bräcklig mansnorm. När vapen förs in i ekvationen blir hoten värre och våldet dödligt. Sambandet blir som tydligast i konflikter. Våldsutövare använder vapen för att hota, våldta, terrorisera och döda. IS i Irak och Syrien är ett exempel. Ett annat är Elfenbenskusten där förekomsten av könsrelaterat våld ökade kraftigt i och med flödet av vapen in till landet. Forskning från Guatemala visar att i 60 procent av alla mordfall där kvinnor har dödats, har morden skett med skjutvapen.
Att vapen förstärker patriarkala strukturer vittnar våra systersektioner om varje dag. Våra kollegor i DR Kongo har berättat om hur kvinnor som våldtas har ombetts observera serienummer på vapnen som används för att vapnen ska kunna spåras. I somras var jag på förhandlingar om FN:s vapenhandelsavtal tillsammans med vår kollega Guy från IKFF Kamerun som berättade om hur han och hans kollegor har observerat en ’spirit of killing’ sprida sig bland kamerunska barn. Till följd av den okontrollerade spridningen av vapen i samhället, berättade Guy, har föreställningen om att vapen är lika med makt trängt in i många barns medvetande. ”Dödande har blivit något roligt”.
Kamerun räknas inte som ett konfliktland. Än. Men orden ovan borde få oss att reagera, och det snabbt. Vapenspridning och spridandet av normer kring vapen och våld är tidiga tecken på att konflikt kan bryta ut om inget görs.
Jag skriver den här bloggen idag på internationella dagen för mänskliga rättigheter, som även markerar sista dagen på ”16 Days of Activism Against Gender Violence Campaign”. Det är en årlig kampanj med organisationer och aktivister runt om i hela världen som arbetar mot könsrelaterat våld. För IKFF är det också en fråga om nedrustning.
IKFF har alltid visat på kopplingen mellan vapennormer, föreställningar om maskulinitet, och mäns våld. I krig, såväl som i länder som definieras som fredliga även om våldet mot kvinnor är systematiskt och dödande. Tillgången till vapen bryter ned tilliten mellan människor. Den förstärker makthierarkier mellan olika grupper i samhället och den gör konflikter väpnade. Amnestys rapport är ett tydligt exempel på hur gränslösa effekterna är och hur fruktansvärt kontraproduktivt det är att strössla vapen över länder och regioner där risken för konflikt är ständigt närvarande.
Låt 2016 bli året när vi orkar tänka ett steg längre och kräver våra makthavare på strategiska beslut för nedrustning.
Sofia Tuvestad, politisk handläggare IKFF
