Sedan terrorattackerna i Paris i november har vi sett en upptrappning av en våldsam retorik. Frankrike har talat om ”snabb och orubblig vedergällning” och om ”att leda ett skoningslöst krig”. Ord som snart följdes av intensifierade flyganfall mot IS i Syrien. Nu följer Tyskland och Storbritannien efter.
I en artikel i brittiska The Guardian frågar Mona, en lärare och aktivist som flytt från kriget i Syrien: ”Varför kommer reaktionerna bara gentemot IS? Varför berördes ingen på samma sätt när regimen bombade oss i Syrien? Är det för att terror nu kommit till länder i väst? För oss spelar det ingen roll vilka bomber som dödar oss.”
Monas frågor är smärtsamma att läsa, för de är befogade. IKFF:s internationella kontor har i flera år arbetat med syriska kvinnorättsaktivister för att stötta deras modiga kamp för fred i Syrien. Tänk om politiska ledare i Europa och på andra håll visat samma massiva stöd gentemot kvinnorna i Syrien som de nu gjort i solidaritet efter attackerna mot oskyldiga i Paris?
Vi är många som känner en förtvivlan inför Assads bombningar av den syriska civilbefolkningen och inför IS terror. Något måste göras, men vad? Det är lätt att vända tanken till JAS Gripen-plan och andra militära medel som ett konkret och snabbt sätt att ”göra något”. Men det räcker inte att göra något för att dämpa vår egen ångest över rapporterna och bilderna från Syrien och Irak. Vi har en skyldighet att se till att det vi gör faktiskt skyddar civilbefolkningen och stoppar våldet även på längre sikt, och inte förvärrar situationen.
Erfarenheterna från Irak och Afghanistan är slående bevis på att extremism och terrorism inte går att bomba bort. Och vi vet att bombningar från luften löper stor risk att drabba oskyldiga människor och viktiga samhällssystem. Oskyldiga människors död blir inte mindre plågsam för att den kommer från franska bomber än från IS kulor. Extremism frodas där våld och hopplöshet breder ut sig.
På vilket sätt gör Frankrikes bomber över Syrien människor säkrare? Jag har fortfarande inte sett någon djupare och mer långsiktig analys av vilka konsekvenser attackerna kommer att få och, framförallt, vad vi gör sen. Jag vill se en färdplan, och sedan diskutera den. Har vi lärt något av historien måste den färdplanen utformas tillsammans med lokalbefolkningen som nu drabbas av både Assads och IS våld. Kan vi lyssna på de syriska kvinnorättsaktivisterna nu, tack? Nyligen släppte Badael Foundation tillsammans med Kvinna till Kvinna en rapport som jag hoppas att alla beslutsfattare läser noga.
Nu kommer dessutom tydliga signaler på att IS, som hittills haft sin starkaste närvaro i Syrien och Irak, också etablerat sig i Jemen. Den saudiledda koalitionen har under flera månader bombat städer i Jemen med tusentals döda, enorm civil förstörelse och instabilitet som följd. Jemen befinner sig i kaos – en situation som IS varit snabba att utnyttja för att stärka sin närvaro i landet.
Om bombningarna i Syrien leder till att IS omlokaliserar för att rekrytera och växa sig starkare i nästa katastrofområde kan det förstöra livet för ytterligare miljontals människor. Särskilt om vi också lämnar det till civila syrier att plocka upp spillrorna av det senaste ”kriget mot terror”.
Utvecklingen i Jemen sätter också fingret på något annat. Jag vet inte om det beror på bristande vilja, förmåga, eller både och, men stater som exporterar vapen och annan krigsmateriel förmår fortfarande inte analysera konsekvenserna av att stötta förtryckande diktaturer. USA och Storbritannien, två av de länder som nu alltmer ihärdigt förespråkar luftanfall mot Syrien, beväpnar samtidigt den saudiledda koalition som just nu riskerar skapa grogrund för IS i Jemen. FN konstaterar att koalitionen sannolikt gjort sig skyldig till krigsbrott, till exempel genom att bomba Oxfams humanitära förråd som upprättats för att hjälpa alla de människor i Jemen som svälter. Organisationer som Amnesty och Human Rights Watch menar att även Storbritannien, till följd av sina vapenaffärer, kan komma att åtalas.
Saudiarabien och Förenade Arabemiraten är två ledande stater i attackerna över Jemen. Vet ni vad mer som förenar dem? De är båda köpare av svensk krigsmateriel.
Det har kommit rapporter om att det svenska radarsystemet Erieye används i den saudiledda koalitionens krigsföring i Jemen. Att Sverige fortsätter att exportera krigsmateriel till Saudiarabien, trots landets uppenbara förakt för mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet, är illa nog. Att dessa vapen nu antingen används eller riskerar användas i ett krig som huvudsakligen drabbar civila och kan komma att stärka IS närvaro i regionen är inte bara inhumant och omoraliskt. Det är ofattbart dumt. När Sveriges export av krigsmateriel varje år sammanfattas av regeringen görs det under rubriken ”Strategisk exportkontroll”. Vad är strategin och var är kontrollen?
Malin Nilsson, generalsekreterare