« »

Högt uppsatt Natochef: Ingen koppling mellan Sveriges samarbete med Nato och ratificering av FN:s förbud mot kärnvapen

2019-02-21

Lars-Erik Lundins rapport om Sverige och FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen (TPNW) menar att ett svenskt tillträde TPNW skulle kunna uppfattas som en kritik av Natos säkerhetspolitik. Lundin menar att Sveriges samarbete med Natostater skulle påverkas negativt om vi går med. Denna bild har förmedlats vidare av svenska politiker, ledarsidor och journalister.

Vi har i flera år mötts av dessa förutsägelser. Men vi har aldrig fått svar på våra frågor. Vilka konsekvenser är det då som skulle följa? Är detta verkligen ett stort problem för Nato, vi är ju inte ens medlemmar? Vilka belägg finns för att vårt samarbete med Natomedlemmar inte skulle kunna fortsätta som idag?

För att reda ut det juridiska ställde vi frågan till Bonnie Docherty på Harvard Law School. Hennes svar går att läsa i vår antologi ”I skuggan av makten”. Dochertys granskning visar att det inte finns några juridiska hinder för en svensk anslutning till kärnvapenkonventionen. Sverige har full rätt att säga nej till kärnvapenrelaterade aktiviteter inom sina samarbeten.

Givet detta var det föga förvånande att höra hur Natosbiträdande överbefälhavare,general sir James Rupert Everard, kommenterade frågan vid ett besök i Europaparlamentet i veckan. Den svenska EU-parlamentarikern Bodil Valero frågade Everard:

Jag kommer från Sverige och vi har mycket samarbete med NATO. Men vi har hört att om Sverige ratificerar [FN:s kärnvapenförbud] så kommer samarbetet inte kunna fortsätta. Så jag vill höra vad du tycker, är detta verkligen det bästa sättet för att skapa tillit mellan stater, och tycker du verkligen att det är en dålig idé att samarbeta med Sverige om vi skriver under FN-avtalet?

Everard inledde sitt svar med att understryka de goda relationer som Nato har både till Sverige och Finland. Han fortsatte sedan:

Jag tror att vår plan för att ytterligare utveckla vår förståelse för varandra och vår kommunikation är mycket bra. Inom min verksamhet finns det ingen koppling mellan vad vi gör kring [samarbetet och planerna för framtida samarbetet] och ratificeringen av någon konvention om kärnvapen. Så jag är förvånad över detta eftersom jag aldrig har hört det nämnas i allt det arbete vi har gjort under mina två år. (Se svaret så som det gavs på engelska nedan.)

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg har varit tydlig med att Sveriges ställning till TPNW är vårt beslut. Trots flera följdfrågor under 2018 års Folk och Försvar-konferens, där frågeställare bokstavligen bad Stoltenberg om det viktigast skälet till att Sverige inte ska skriva under, svarade Natochefen att han endast kan förklara vad Nato och Natomedlemmar tycker och inte vad Sverige ska göra. Som mest sa Stoltenberg att det inte går att utesluta att det kan bli konsekvenser.

Hur troligt det är, och vilka konsekvenserna skulle kunna bli, förblir outrett – även efter Lundins rapport.

Att gå med i TPNW vore att bekräfta en svensk politisk linje rörande massförstörelsevapen. Vi har fört den i många år och samtidigt utvecklat vårt samarbete med både Nato (och Finland) avsevärt. Det finns inget som pekar på att detta inte kan fortsätta. Sveriges generella hållning kring kärnvapen började inte med Margot Wallström.

”Kärnvapen är vapen som tillhör det förflutna. Visionen om en värld utan kärnvapen är idag starkare än någonsin sedan dessa skräckvapen uppfanns. Vi måste enas i ytterligare steg mot en värld utan kärnvapen”, sa Sverige vid ett FN-möte 2010 med många Natostater i rummet. Under ett NPT-möte tre år senare, även detta under alliansregeringen och med Natoländer närvarande, hänvisade Sverige till det svenska atomvapenprogrammet: ”Det är ingen hemlighet att Sverige aktivt övervägde huruvida kärnvapen skulle stärka vår nationella säkerhet. Vår tydliga slutsats var att så inte skulle bli fallet. Sedan dess har Sverige varit i fronten för ansträngningar för att bygga säkerhet utan kärnvapen.”

Det är dags att se klarsynt på frågan om Sverige och TPNW. Som Hans Blix sa vid ett seminarium förra året, återgivet i ”I skuggan av makten”.

”Det som kvarstår vad gäller Nato, Sverige och traktaten mot kärnvapen är att Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg och USA:s försvarsminister Jim Mattis båda har antytt att en svensk anslutning till traktaten skulle kunna medföra ”konsekvenser” för samarbetet med Nato. Men kanske handlar det inte om någon enskild förpliktelse i förbudstraktaten som Stoltenberg och Mattis ser som ett hinder för samverkan med Sverige. Kanske handlar det bara om att man generellt vill motverka anslutning till traktaten och utnyttja Sveriges intresse av militär samverkan till att vagt skrämma oss för konsekvenserna om vi ansluter oss? Man säger inte att en svensk anslutning till traktaten skulle minska Natos vilja att samverka och bistå Sverige i ett kris- eller krigsläge. Nej, Sveriges eventuella behov av samverkan i ett sådant läge skulle säkert matchas av ett motsvarande behov hos Nato. Vi försöker inte vara fripassagerare utan har ett eget försvar att sätta in i en krissituation och vi har på ömse håll övat den samverkan vi då vill ha. Vi har ju numera till och med ett värdlandsavtal med Nato.

Bild: NZ och Stoltenberg. Bildtext: Nya Zeeland är nära och traditionell samarbetspartner till Sverige i nedrustningsfrågor. Nya Zeeland har redan gått med i FN:s förbud mot kärnvapen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Everets svar på engelska: I think the plan of action to develop our better understanding of eachother, our communications ability is very good. In my space there is no connection between what we are doing there, and the ratification on any treaty on nuclear weapons so I’m surprised by that [refererar till det Valero vittnat om] because I’ve never seen it mentioned in all the work we’ve been doing in my two years.

Här kan du lyssna på uttalandet (frågan ca 16:00, svaret ca 16.10).

TAGS →
 

© 2015 IKFF | Alla rättigheter reserverade | Om hemsidan | webbansvarig