Tal av Linda Eitrem Holmgren från IKFF Malmö/Lund på
Internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor, 2015
Vi samlas idag för att uppmärksamma Internationella dagen för avskaffandet av våld mot kvinnor. Det är bra, för det är inte alltid som vi ser våldet mot kvinnor. Från slagfältet till sovrummen är kvinnor i riskzonen. I krigstid, i fredstid, i diktaturer och demokratier, i politiken och familjen, bland män och bland kvinnor… Överallt finns det våldsamma strukturer som gör våldet osynligt. De är sätt att tänka som får det att verka som om våld är normalt eller till och med nödvändigt. Mäns våld mot kvinnor har sin förklaring i den ojämställdhet och nedvärdering av kvinnor som finns inbyggt i vårt samhälle, som finns inbyggt i dessa våldsamma strukturer. Vi vill peka på tre sådana strukturer: fattigdom, nationalism och militarism, som tillsammans utsätter nästan alla jordens kvinnor för våld, hela tiden. Våldet sker på en personlig nivå men inte enbart genom direkta slag.
FATTIGDOM
Att 70 % av världens fattigaste som lever på svältgränsen är kvinnor, samtidigt som 89 % av världens rikaste är män, är talande. Trots denna uppenbara obalans uppfattas ekonomiska strukturer och fattigdom sällan som ett hot mot kvinnors säkerhet. Att vi kan tro att det är oundvikligt, eller till och med normalt, att graviditet och förlossning är så farligt att 830 kvinnor om dagen dör i komplikationer, är ett sätt att göra våld mot kvinnors kroppar osynligt. Den ekonomiska snedfördelningen i världen är en våldsam struktur som slår hårdast mot kvinnor och gör att deras utsatthet ökar. Detta är en form av våld.
Det är en tragedi och skam att samhället gång på gång misslyckas med att förhindra våld mot kvinnor. Varför finns det inte pengar till kvinnors säkerhet? Hur kan vi ha misslyckats med att beskydda kvinnor från våld, hunger och sjukdom?
MILITARISERING
Ett svar är att pengarna har gått till att köpa vapen och investera i militären istället. I världen läggs ungefär 1750 miljarder dollar varje år på militära utgifter. Det är lika mycket som FN:s samlade jämställdhetsarbete skulle få på 6300 år. Varje år produceras tillräckligt mycket ammunition för att skjuta varje människa på jorden två gånger. Att vi lägger så mycket av våra resurser på militären motiveras med säkerhet. Man säger att vapen ska skydda oss från det våld som utövas av IS, av Putin, av Boko Haram. Det här kallas för militiarism och innehåller berättelser om att fienden finns utanför våra gränser och att militär och vapen är det enda sättet att lösa säkerhetsproblemen. Militarism är alltså den andra våldsamma strategin som används för att göra våld mot kvinnor osynligt.
Men hur ska man bäst skydda människor? Är det genom att öka de militära utgifterna, att öka antalet vapen i rörelse, genom att öka våldet i samhället? Att lägga resurserna på ett ökad “våldsmaskineri” är ytterligare en våldföring som drabbar kvinnor hårdast.
När vi tror att vapen kan skydda kvinnor måste vi också fråga oss vem som håller i vapnen, och vilka det är som utövar våld mot kvinnor. Svaret på båda frågor är män. Det är sedan länge känt att hemmet är bland den farligaste platsen att vara på för en kvinna. Om det dessutom finns ett vapen i hemmet, är risken för dödsfall tolv gånger högre.
En beväpnad man är bland de absolut största hoten mot kvinnors säkerhet. Det borde därför vara självklart att beväpnade män inte kan skydda kvinnor från våld. Ett exempel är det könsrelaterade våld som drabbar kvinnor och flickor i väpnade konflikter där våldtäkter används som en del av krigsföringen. Men övergreppen tar inte alltid slut bara för att striderna gör det. Det är vanligt att våldet trappas upp i hemmet när soldaterna kommer tillbaka. Det är inte för inte som man talar om att kvinnors kroppar i sig blir ett slagfält i krig och konflikt. Och som vår kollega Annie i Demokratiska Republiken Kongo har sagt: En man med en machete kan våldta en kvinna. Två män, varav en håller i ett maskingevär, kan våldta en hel by.
NATIONALISM
Här kommer vår tredje osynlighetsmekanism in. Det är nationalismen, som delar in och rangordnar människor i olika grupper beroende på var de kommer ifrån. Nationalismen berättar en historia om hur VÅRA män är goda beskyddare, medan ANDRA män är farliga och våldsamma. Om de andra har vapen, så måste vi också ha det. Det blir en berättelse där bara fiendens vapen är farliga, där bara fiendens män våldtar, där bara fiendens ideologi är kvinnofientlig. Att den egentliga faran för kvinnor är ALLA män med vapen blir osynligt i den nationalistiska och militaristiska berättelsen.
Det händer saker i ett samhälle som vill beskydda kvinnor med militären. När män går ut i strid under förevändning att skydda kvinnor, såsom man gjorde i Afghanistan på början av 2000-talet, då förväntas kvinnor göra uppoffringar. Våld mot kvinnor blir ofta en bieffekt av metoden som är tänkt att skydda kvinnor. Dessutom cementeras konservativa könsroller där män ses som krigare och kvinnor ses som mödrar som behöver beskyddas. Detta skapar ett samhälle på ytterst ojämlika grunder.
Militarismen och nationalismen berättar för oss att för att skydda kvinnor, så måste länder rusta upp. Vi behöver fler vapen, fler flygplan och hårdare gränsbevakning.
Just nu håller Sverige på att rusta upp militärt, Sverige håller på att stänga gränserna, Sverige pratar om att gå med i Nato, Sverige pratar om att det är dyrt med flyktingmottagning och inför minskade anslag till kvinnojourer, till sjukhus, till stöd för de som behöver det. Det görs under förevändning av ett yttre hot, att vi måste svara militärt med vapen och att vi måste lägga pengar på det. Vi har sett det förut. Så resonerade stater före de båda världskrigen, så resonerar Ryssland, så resonerar USA, så resonerar England, Frankrike, Danmark, Syrien.
Vi i IKFF, Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet, har jobbat med kvinnors säkerhet i 100 år. Vi har sett stater prova samma militära lösning gång på gång på gång.
Definitionen av galenskap är att prova samma sak om och om igen och förvänta sig ett annorlunda resultat. Och det är just det som upprustning, nationalism och militarisering är – GALENSKAP! Om vi vill ha ett samhälle där kvinnor inte dör i förlossningsrum, där kvinnor inte misshandlas i sina hem, där kvinnor inte svälter, där det inte är farligt att vara kvinna, så måste vi prova någonting nytt.
Vi kan inte låta militären fortsätta hålla oss alla gisslan med sina vapen.
Vi kan inte stänga våra gränser och normalisera nationalism.
Vi kan inte fortsätta blunda för våldet mot kvinnor som detta både orsakar och ursäktar.
Vi står här enade för att uppmärksamma våld mot kvinnor. Det betyder att vi uppmärksammar de som utsätter kvinnor för våld, och de som misslyckas med att beskydda kvinnor från våld.
Våldet bör inte bara stoppas, det räcker inte. Vi måste i grunden förändra vårt samhälles våldsamma strukturer. Fattigdomen. Nationalismen. Militarismen. Vi kan inte vänta på att det löser sig. Vi måste bygga nya strukturer baserade på inkludering, fred och feminism. Och vi måste göra det nu!
Tack!
