Igår släppte CONCORD Sverige rapporten Hur feministisk är Sveriges utrikespolitik? som IKFF som medlemsorganisation varit med och skrivit. Rapporten innehåller rekommendationer för hur Sverige kan stärka sitt arbete inom fem olika politikområden; bistånds-, säkerhets-, handels-, migration/flykting- samt miljö/klimatpolitiken. I samband med detta hölls ett riksdagsseminarium i syftet att diskutera regeringens arbete med den feministiska utrikespolitiken. Under seminariet höll utrikesminister Margot Wallström ett anförande. Även Jessica Poh-Janrell, policysamordnare för jämställdhet CONCORD Sverige, Maria Bexelius, doktorand i folkrätt vid Uppsala universitet och Malin Nilsson, generalsekreterare på IKFF talade. Med denna artikel får vi ta del av Malins anförande:
Krig och konflikter påverkar såklart hela samhällen, men faktorer som sexuell läggning, könsuttryck, ålder, etnicitet, funktionsvariation och religiös tillhörighet har betydelse för hur olika människor drabbas. Därför behöver säkerhetspolitiken både kunna möta olika individers behov av säkerhet och möjliggöra deras deltagande i beslutsfattande.
Pojkar och män utgör ofta majoriteten av dödsoffren för väpnat våld och konflikt. Kvinnor och flickor drabbas däremot ofta oproportionerligt av genusbaserat våld, inklusive utbrett sexuellt våld. Detta gäller även hbtqi-personer.
Vi vet att en förutsättning för att bygga hållbar fred är att alla grupper i samhället deltar i arbetet med att förebygga och lösa konflikter. På så sätt ökar möjligheten att utforma fredsprocesser där hela samhällets behov respekteras. Om man inte gör det är risken överhängande att grundproblem förblir olösta och att diskriminerande strukturer kvarstår, vilket i sin tur ökar risken för återfall av konflikt.
Kvinnor är systematiskt exkluderade från fredsförhandlingar och bredare fredsbyggande processer, vilket innebär att deras erfarenheter, behov och intressen ofta inte tillvaratas i freds- och återuppbyggnadsprocesser.
Regeringen har tagit fasta på att i de flesta fredsprocesser exkluderas kvinnor både från förhandlingsdelegationerna och från roller som medlare, experter, observatörer och rådgivare.
Under sommaren 2015 gav regeringen Folke Bernadotteakademin i uppdrag att etablera ett svenskt nätverk av kvinnliga medlare som ska bidra till fredsprocesser runt om i världen. Resultaten av medlarnätverken är det såklart för tidigt att utvärdera, men vi kan konstatera att initiativet bidragit till synlighet för frågan om kvinnors deltagande.
Kvinnors deltagande är inte bara viktigt på medlingsnivå, långsiktigt hållbar fred kräver också kvinnors inflytande i lokalt fredsbyggande och vi välkomnar att detta fått genomslag i Sveriges regionala strategi för Syrienkrisen från december 2015. I strategin prioriteras stöd till lokala civilsamhällesorganisationer, inklusive kvinnoorganisationer, i Syrien – ett viktigt steg i att överbrygga glappet mellan akut humanitärt stöd och stöd till långsiktig utveckling.
Regeringen har också stärkt dialogen med civilsamhällesaktörer som arbetar med fred, säkerhet och jämställdhet globalt och Utrikesministern har konsekvent prioriterat att vid sina landbesök möta kvinnorättsaktivister, kvinnoorganisationer och hbtqi-organisationer på plats – nu senast i DR Kongo.
Dialog med civilsamhället har också stärkts i det pågående arbetet med Sveriges nya nationella handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet, där både svenska civilsamhälles-organisationer, och partnerorganisationer globalt, har konsulterats av svenska ambassader och konsulat, vilket inneburit att kvinnor från bland annat Afghanistan, Colombia och DR Kongo har konsulterats i processen.
Annan viktig handlingsplan är den för feministisk utrikespolitik som lyfter fram agendan för kvinnor, fred och säkerhet ytterligare, bland annat genom att formulera ett särskilt mål för att motverka straffrihet för genusbaserat och sexuellt våld mot kvinnor och flickor i konflikt och postkonflikt, samt ett mål att stärka kvinnors deltagande som aktörer i fredsprocesser och fredsfrämjande insatser.
I handlingsplanen saknas dock tillämpningen av ett intersektionellt perspektiv på hur exempelvis könsuttryck, sexuell läggning, funktionsvariation, etnisk tillhörighet och socioekonomisk status kan bidra till att intensifiera graden av diskriminering, och påverka behovet av säkerhet, inte minst när det kommer till genusbaserat och sexuellt våld.
Handlingsplanen gör dock ett viktigt ställningstagande genom att inkludera mål att främja jämställdhet inom och genom nedrustning och vapenkontroll.
Det finns nämligen en tydlig koppling mellan internationell vapenhandel och genusbaserat och sexuellt våld. Oreglerad och okontrollerad vapenspridning utgör i flera länder ett stort hot mot kvinnors säkerhet och mot deras politiska, ekonomiska och sociala deltagande. När vapen används för att lösa konflikter drabbas flickor och kvinnor i regel oproportionerligt hårt, och investeringar i militära utgifter prioriteras ofta framför flickors och kvinnors grundläggande säkerhetsbehov.
Det är därför tråkigt att konstatera att Sverige under flera år placerat sig högt på listan över de länder som exporterar mest krigsmateriel per capita, senast som nummer fyra efter Israel, Schweiz och Ryssland. Förra veckan presenterade ISP siffrorna för 2015, och länder som Saudiarabien, Qatar, Thailand och Turkiet återfinns bland mottagarna.
Under 2012 tillsattes en parlamentarisk utredning under namnet Krigsmaterielexport-översynskommittén, med uppdrag att bland annat se över reglerna för svensk krigsmaterielexport till så kallade icke-demokratier.
Utredningen presenterades i juni 2015 och mötte stark kritik från en rad organisationer inom civilsamhället, inte minst gällande det föreslagna demokratikriteriet. Kriteriet är vagt formulerat och det finns därför en påtaglig risk att exporten till diktaturer och andra icke-demokratiska stater kan fortsätta. Det föreslagna demokratikriteriet skulle exempelvis inte säkerställa ett stopp för Sveriges export av krigsmateriel till regimer som Saudiarabien, där kvinnors rättigheter systematiskt kränks.
Fortsatt export till Saudiarabien underminerar ”de tre R” som den feministiska utrikespolitiken vilar på genom att legitimera en regim som förvägrar kvinnor deras rättigheter, som våldsamt slår ned kvinnliga människorättsaktivisters krav på politisk representation och som prioriterar att lägga resurser på vapen istället för att investera i flickors och kvinnors grundläggande rättigheter.
Sedan en tid tillbaka genomför en Saudiledd koalition dessutom upprepade attacker mot civila mål i Jemen, ett agerande som enligt en expertgrupp i FN är att betrakta som i strid med internationell humanitär rätt. En synpunkt som bekräftas av Europaparlamentets beslut om ett vapenembargo mot Saudiarabien.
För några veckor sedan valde CEDAW – FN:s kommitté för kvinnors rättigheter, att ställa frågor till Sverige om exporten av radarsystemet Erieye till Saudiarabien och om den nu aktuella affären med Förenade Arabemiraten.
Vi kan inte nog understryka betydelsen av att regeringen under våren 2015 valde att inte förlänga det militära samförståndsavtalet med Saudiarabien och de starka uttalanden om mänskliga rättigheter som utrikesministern gjorde i relation till detta. Det var ett viktigt politiskt beslut helt i linje med den feministiska utrikespolitiken som hyllades av kvinnorättsaktivister över hela världen.
Men, Sverige fortsätter att exportera krigsmateriel till Saudiarabien och andra förtryckande regimer som kränker mänskliga rättigheter och specifikt kvinnors, flickors och hbtqi-personers rättigheter.
Det är otroligt viktigt att regeringen benämner och kommer tillrätta med målkonflikten mellan svensk krigsmaterielexport och ambitionen att bedriva en feministisk utrikespolitik.
Ett sätt att göra det är att säkerställa att den kommande propositionen om nya regler för svensk krigsmaterielexport är förenlig med den feministiska utrikespolitiken och innehåller kriterier som rör demokrati och mänskliga rättigheter och respekterar kvinnors, flickors och hbtqi-personers rättigheter, utan kryphål.
Här kan du även ta del av Utrikesministerns tal som hölls samma dag.
