Då har det hänt. Det som inte fick hända. Det var med bestörtning och sorg vi på IKFF mottog beskedet om attentatet på skolan Kronan i Trollhättan igår. Bilden och händelsen har klarnat mer och mer. Tre människor är döda. En elev, en elevassistent och gärningsmannen. Två behandlas för svåra skador.
Polisen har nu gått ut med att det finns rasistiska motiv bakom dådet. Det handlar om en terroristattack med rasistiska förtecken.
Polisen har berättat att de fynd de gjort hos gärningsmannens samt hans sätt att urskilja och välja offer gör att allt tyder på rasistiskt hatbrott. Gärningsmannen skilde alltså på barn med ljus och mörk hy. Han valde att bokstavligen dra sitt svärd mot de senare. Barn. Med fel hudfärg. Vissa av dem har kommit till Sverige som flyktingar från krig. Föräldrar som tagit sina barn till en annan del av världen för att de ska få ett bättre liv, ett tryggt liv. De flydde våldet, rädslan. Nu har deras barn blivit nerhuggna här där tryggheten skulle finnas. Det är brutalt.
Vi har sett ett ökat stöd och aktivitet hos högerextrema rörelser i Europa och Sverige. Vi såg det tydligt i EU-valet 2014. Vi såg det inför riksdagsvalet samma år. Nazistiska Svenskarnas parti var aktiva på våra gator och torg, de stod i publiken under Almedalsveckan när vi talade om feminism och solidaritet. Våldsbejakande Svenska motståndsrörelsen attackerade manifestationer och politiskt aktiva. Sverigedemokraterna, födda ur en nynazistisk rörelse, fick 13 procent av rösterna i riksdagsvalet.
Vad det verkar var gärningsmannen i Trollhättan ensam, men hatbrott och terrordåd sker inte i ett vakuum. Hatet är så mycket större än hos de människor som väljer att ta till våld, att döda. Vi ser det varje dag i sociala medier, vi hör det i media. Vi har sett det i debatten om flyktingar som lyckats fly krigets helvete där flera av EU:s stater har bemött den humanitära krisen med militär, polis, taggtråd och stängda gränser. Människoliv har vägts mot välfärd och asylrätten har ifrågasatts, det är ovärdigt.
Vi har också fått se hur asylboenden i Sverige, en del för ensamkommande flyktingbarn, under den senaste tiden har attackerats, satts i brand. Människor har gått från ord till handling för att skicka tydliga signaler till människor som vill komma till Sverige: kom inte hit!
Det som är så farligt med dessa händelser är att de är rasistiskt grundade hatbrott, att de riktas mot nyanlända, mot flyktingar, mot icke-vita svenskar. Syftet är att skapa skräck. Det är inte isolerade händelser, det är att skapa terror. Därför är hatbrott extra allvarliga.
Hatbrotten har ökat i Sverige, inte minst mot afro-svenskar. Vi har tydligt sett signaler om hat, hot och våld. När vi ser tillbaka på 90-talet då Sverige befann sig i en liknande situation; ett ökande rasistiskt klimat där flyktingar från Balkan användes som slagträn i debatten, Ny demokratis intåg i riksdagen, nynazistiska rörelsers ökade mobilisering. 90-talets våg av rasism som krävde John Hrons död och Lasermannens offer. Lasermannen som kände sig manad att agera, stärkt utifrån den hätska debatt som fördes. Han valde sina offer noga; mörkhåriga personer som han inte upplevde som svenska. Det skapade en enorm rädsla hos de som passade in på hans offerprofil.
Det som hände i Trollhättan är fruktansvärt. Det ska inte hända. Vi tänker idag på de som förlorat ett barn eller en vän. Vi tänker på Kronan som måste gå igenom detta trauma. Vi tänker på de som är rädda. Vi ska tända ljus, vi ska hedra de mördade och skadade. Vi ska ta hand om och vända oss till varandra, inte bort från varandra.
Vi måste också ta tydlig ställning. Detta är en händelse som berör oss alla, vi har alla ett ansvar. Som samhälle måste vi stå upp mot hatet och rasismen. Vi måste vända våldsamma maskulinitetsnormer ryggen. De finns överallt. Det är inte en slump att det är en man som genomfört detta dåd, precis som vid skolskjutningarna i USA. I den nationalistiska och fascistiska ideologin ligger en stark manlighet kopplad till makt, kontroll och våld. ”Svenska” män ska skydda samhället med dess kvinnor och barn från andra män, med våld om det så behövs. Det är samma strukturer vi ser i krig och väpnade konflikter. Det är män som radikaliseras och tar till vapen. Det finns en hjältestatus att uppnå.
”- Han marscherar som en militär genom korridoren med sina vapen, ett stort svärd och en mycket stor, kraftig kniv. Han har valt ut sina offer. De som varit mörkhyade har attackerats. Han har mött de med ljus hy och de har inte blivit angripna, säger Thord Haraldsson och fortsätter.
– Han verkar väldigt exalterad när han marscherar genom skolan med sina vapen.” Citat Aftonbladet.
Om de misslyckas förnedras de, de feminiseras. Det är ingen slump att Breivik i sitt manifest satte feminismen som ett av de största hoten mot hans föreställning om det etniskt och kulturellt ”rena” samhället där tydliga könsroller finns. Mannen beskyddaren, kvinnan den beskyddade.
Svaret på våld och rasism är inte vakter, murar och taggtråd. Svaret är att stå upp mot rasism, för alla människors lika värde, de mänskliga rättigheterna. Vi ska visa att vi är fler. Vi ska inte ge vika för rasisternas krav om stängda gränser varken mellan länder eller människor. Vi ska säga emot och driva dess motsats. Vi ska inte vara medlöpare till krafter som gör dessa dåd möjliga.
Det är sorgligt och motbjudande att regeringen och allianspartierna idag gått ut med att de förhandlat fram så kallade tillfälliga uppehållstillstånd. Det är helt fel väg att gå. Människorättsorganisationer har varit tydliga i sin kritik: tillfälliga uppehållstillstånd är inte bara inhumana, de försvårar för integration.
60 miljoner människor är på flykt undan krig och förföljelse. En bråkdel av dem tar sig till Sverige. De har rätt till en trygg närvaro utan ännu mer ovisshet vilket detta innebär. Att införa tillfälliga uppehållstillstånd är att signalera att det nu blir svårare att få stanna i Sverige. En signal om att inte göra sig besväret att komma hit. Det är populistiskt och det är att ge efter för den rasistiska retoriken och politiken.
Dagen efter detta fruktansvärda rasistiska terrordåd som kommer gå till historien, signalerar våra ledande politiker till människor som flyr från krig och våld: kom inte hit. Det är detta våra makthavare nu säger till de som är drabbade, de som är rädda, de som sörjer, till de som har mörkare hud. Vi stänger våra gränser så det inte händer igen. Signalerar inte det att vi går gärningsmannens handlingar till mötes? Att han kan få hjältestatus hos de som stödjer honom? Att våld är ett fungerande medel för att nå sina mål?
Efter Breiviks terrordåd i Oslo och på Utøya fick särskilt ett citat som stå som symbol; Om en man kan visa så mycket hat, tänk hur mycket kärlek vi kan visa tillsammans.
Det borde ha varit vårt svar.
Elin Liss, kommunikationsansvarig IKFF
