En Jämn fördelning av makt & inflytade

När det kommer till makt och beslutsfattande i frågor som rör försvars- och säkerhetspolitik utgör män en överväldigande majoritet. Inom EU är 81,5 procent av försvarsministrarna och 78 procent av utrikesministrarna män.²⁰ I EU:s utrikesutskott är 75 procent av ledamöterna män och i dess underutskott, som ansvarar för försvar och säkerhet, är 77 procent män.²¹

av försvarsministrarna inom EU är män

I Nato var 80 procent av de permanenta representanterna år 2023 män och endast 3 av EU:s 23 medlemsländer som även är medlemmar i Nato hade några kvinnor i toppositionerna överhuvudtaget. År 2021 var 73 procent av Natos civilt anställda män, och när det gäller nyckelposter var siffran 80 procent. Inom OSSE var 93 procent av de som ledde fältuppdrag år 2021 män.²²

Samma mönster finns inom FN. Representantena i säkerhetsrådet bestod mellan 2015–2024 av över 75 procent män. När det gäller paneler och expertgrupper (Panels and Groups of Experts) var under samma tidsperiod 67 procent män, medan siffran för ordförandeskap för kommittéer och arbetsgrupper landade på 81 procent män.²³ Över 90 procent av militärerna inom FN:s fredsbevarande styrkor är män.²⁴

Kvinnor är underrepresenterade som regeringschefer, lagstiftare och ministrar runt om i världen. Siffrorna blir än lägre när man tittar på länder med väpnad konflikt²⁵

De som beslutar om krig får också makt över freden. I officiella fredsförhandlingar är det nästa uteslutande män som deltar. Under 2023 utgjorde kvinnor endast 9,6 procent av förhandlare och 13,7 procent av medlare i fredsprocesser samt 26,6 procent av dem som skrev under ett fredsavtal, en siffra som faller till 1,5 procent om man inte räknar med avtal i Colombia.²⁵ Referenserna till kvinnor i avtal om fred och eldupphör har ökat från 12 procent mellan 1990–2000 till 31 procent mellan 2011–2020. År 2023 sjönk dock siffran till 26 procent.²⁷ Detta innebär dels att kvinnor inte får sina politiska rättigheter tillgodosedda, dels att kvinnors rättigheter sällan finns på dagordningen.

Kvinnors erfarenheter av att leva i patriarkala ojämställda samhällen, inte minst under krig och väpnad konflikt, gör att de besitter andra kunskaper och perspektiv än män.²⁸ Processer som är könsblinda tenderar att gynna män och upprätthålla, eller till och med förstärka, traditionella könsroller.²⁹ Det kan handla om en ny konstitution eller hur mark ska fördelas, men också om att konsekvenserna av det sexualiserade våldet förblir outtalade. Det skapar en tystnadskultur och straffrihet som förs vidare in i fredstid.

Forskning visar att kvinnors deltagande i fredsprocesser leder till mer hållbara fredsavtal och innehåller bredare politiska reformer.³⁰ När kvinnor utövar inflytande ökar både sannolikheten att nå fram till ett avtal och möjligheten att implementera det.³¹ Civilsamhällets och kvinnorättsorganisationers deltagande i fredsförhandlingar minskar risken att avtal misslyckas med 64 procent.³²

av fredsförhandlare under 2023 var kvinnor

År 2000 antogs resolution 1325 av FN:s säkerhetsråd. Resolutionen lade grunden för den så kallade Kvinnor, fred och säkerhetsagendan som är bindande för alla medlemsstater. Den slår fast att kvinnors deltagande i beslutsfattande i fred och säkerhet, fredsprocesser och konfliktförebyggand arbete är avgörande för att uppnå hållbar fred.

Staterna har dock ofta fokuserat på att öka kvinnors deltagande inom polis och militär. Det har osynliggjort kvinnors civila och politiska fredsarbete samt målet att förebygga väpnade konflikter och krig. Det har också bidragit till att agendan använts för att legitimera en ökad militarisering, något som kvinnofredsrörelsen³³ och akademiker³⁴ har kritiserat. Kritiken lyftes även i den globala studie som UN Women genomförde 2015: Man får inte glömma att resolution 1325 utformades och lobbades för som en resolution om mänskliga rättigheter som skulle främja kvinnors rättigheter i konfliktsituationer. Varje policy eller program om kvinnor, fred och säkerhet måste genomföras med detta i åtanke. Försök att ”säkerhetisera” frågor och att använda kvinnor som instrument i militära strategier måste konsekvent motverkas³⁵ [vår översättning]. Syftet med resolution 1325 är och har alltid varit jämställd fred, inte jämställda krig.

Så ser det ut i Sverige

Militärt försvar har historiskt betraktats som en uppgift för män.³⁶ När kvinnor 1989 fick tillträde till alla militära befattningar avskaffades det sista manliga yrkesmonopolet i Sverige, även om motståndet fortsatt var starkt.³⁷ År 2023 utgjorde män 76 procent av kontinuerligt tjänstgörande inom Försvarsmakten och 91 procent av tidvis tjänstgörande. Män utgjorde också 81 procent av dem som påbörjade grundutbildning med värnplikt.³⁸

Riksdagens försvarsutskott består (våren 2025) av 59 procent män medan det i utrikesutskottet är 53 procent män. I båda utskotten är dock både ordföranden och vice ordföranden män. Riksdagens parlamentariska delegation till Nato består av 77 procent män. I Försvarsberedningen (2024) var 73 procent av ledamöterna, 84 procent av sakkunniga och 71 procent av sekretariatet män. I Utrikesnämnden, där regering och riksdag möts i utrikes- och säkerhetspolitiska frågor av särskild vikt, och som är belagd med sekretess, är 72 procent av de ordinarie ledamöterna män. I arbetet med rapporten Ett försämrat säkerhetspolitiskt läge – konsekvenser för Sverige (2022) som togs fram innan Sveriges Natoansökan, var 73 procent av ledamöterna och 71 procent av tjänstepersonerna män. Sverige har genom historien haft två ordinarie försvarsministrar och åtta ordinarie utrikesministrar som varit kvinnor.

På Försvarshögskolan, som utöver utbildning har i uppdrag att förse Försvarsdepartementet med policyrelevant forskning och analysstöd, är 75 procent av professorerna män. Bland de undervisande militära ledarna är 94 procent män.³⁹

De dominerande perspektiven inom forskningen är fokuserade på nationellt försvar även om det breddade säkerhetsbegreppet, som sätter mänsklig säkerhet i centrum, börjat leta sig in även i den försvarspolitiska forskningen. På Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) är 69 procent av de anställda och 73 procent av de med forskarexamen män.⁴⁰

I Sveriges nationella handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet (2024–2028), som både är ett internationellt och nationellt verktyg står det att: Kvinnors inflytande och lika deltagande inom fred och säkerhet är både en rättighetsfråga, effektivitetsfråga och en frihetsfråga. Brist på jämställdhet mellan olika grupper av kvinnor och män, flickor och pojkar, kan vara en grundorsak till, och en pådrivande faktor för, instabilitet och konflikt. Forskning visar att jämställdhet, fred och demokrati är ömsesidigt förstärkande och att de är en förutsättning för varandra.⁴¹

Precis som på internationell nivå ser vi hur försvars- och säkerhetspolitik i Sverige är en mansdominerad arena. Den har de senaste åren blivit alltmer militariserad vilket utesluter olika perspektiv på säkerhet i såväl debatten som i beslutsfattandet. Militariseringen har också lett till att makt förflyttas från civila till militära intuitioner. Eftersom män är överrepresenterade inom dessa institutioner innebär det även en förflyttning av makt och inflytande från kvinnor till män.

I rapporten UNSCR 1325 at 20 Years: Perspectives from Feminist Peace Activists and Civil Society (2020) från PeaceWomen, IKFF:s internationella program för kvinnor, fred och säkerhet, vittnar kvinnliga fredsaktivister runt om i världen om hur de konfronteras med en könsbaserad hierarki av kompetens och expertis. Kvinnors deltagande i fredsprocesser hindras exempelvis av krav på ”kvalifikationer” medan samma krav inte ställs på män. Mäns roll som stridande parter ses som tillräcklig för att förtjäna en plats vid bordet. Patriarkala strukturer upprätthålls då kvinnor aldrig tycks uppnå de rätta ”kvalifikationerna”, deras erfarenheter diskrediteras oavsett.⁴² UN Women drar en liknande slutsats i sin rapport (2015) och pekar på hur formella fredsprocesser sätts upp exkluderar kvinnor trots att de ofta är centrala aktörer i förhandlingar på lokal och regional nivå.⁴³ Hur man ser på säkerhet påverkar vem som får tala eller ens befinna sig i rummet. Det finns en hierarki kring vilka aktörer som tas på allvar och som ses som ”experter”. I en tid av ökad militarisering minskar det demokratiska utrymmet och militära meriter premieras.

Så ser det ut i Sverige

När politiska beslut ska fattas tas expertis in genom exempelvis utredningar, beredningar och remisser. Men vilka svar politiken får beror på vilka frågor som ställs och vilka aktörer som tillfrågas. I Sveriges handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet står det att:

En avgörande faktor för att driva agendan för kvinnor, fred och säkerhet framåt är ett tydligt och aktivt ägarskap från den högsta ledningen hos varje medverkande aktör inklusive inom civilsamhället såväl på nationell nivå i Sverige som internationellt. För detta krävs ett ledarskap som säkerställer att jämställdhetsexpertis, forskning och analyser används integrerat i ordinarie verksamhet som ett kunskapshöjande verktyg. ⁴⁴

Trots detta gjordes ingen jämställdhetsanalys, inga jämställdhetsexperter inkluderades och det togs inte hänsyn till relevant forskning inför besluten om ett svenskt Natomedlemskap och DCAavtalet. Även om säkerhetspolitik idag är ett brett fält med olika perspektiv, kunskap och ingångar så var den dominerande experten i svensk media våren 2022 krigsvetare från Försvarshögskolan. Militära organisationer ses fortfarande som att de besitter den enda ”reella” expertisen.⁴⁵ Det stängde möjligheten för olika typer av aktörer, perspektiv och tolkningar i politiken och den offentliga debatten, eller gjorde att dessa sågs som ”tyckande” i relation till det militärt ”sanna”. De som var avvikande utsattes för hårt motstånd och det hände till och med att forskare fick dödshot.⁴⁶ Kvinnor diskvalificerades från att ens diskutera säkerhetspolitik utifrån sitt kön, samtidigt som män utan formell skolning inom området fick agera experter i media.⁴⁷

Studier har visat att försvars- och säkerhetspolitik är det område där mäns och kvinnors åsikter skiljer sig åt som mest. Det handlar om olika upplevda hot och hur man ser på orsaker och lösningar. Kvinnor lägger större vikt vid förebyggande åtgärder, diplomati och dialog, medan män lägger större fokus på repressiva åtgärder som till exempel militära insatser. Kvinnor kopplar även i högre grad säkerhetshot till den personliga säkerheten medan män i högre grad förknippar säkerhet med externa militära hot.⁴⁸ Kvinnor är överlag mer kritiska till ökade försvarsanslag⁴⁹ och högre representation av kvinnor i parlamentet korrelerar med lägre militärutgifter.⁵⁰

Så ser det ut i Sverige

Samma mönster identifieras i Sverige. Kvinnor oroas mer över det som påverkar människors liv och tenderar att se strukturella problem bakom dem, exempelvis att ett bristande välfärdssystem kan leda till ökad brottslighet. De är också mer benägna att satsa på förebyggande insatser, även om unga män också tenderar att se detta som en lösning. Kvinnor uttrycker också mer oro över att män pressar på för krig och att stormakter ska leda världen in i en upprustningsspiral, men också för sin personliga säkerhet.⁵¹ Det finns även ett generationsgap.

Den senaste SOM-undersökningen (2025) visar att unga och kvinnor fortsatt är de grupper som är mest kritiska till den nuvarande riktningen i försvarspolitiken. När det gäller en positiv inställning till Nato skiljer det sig beroende på kön (kvinnor = 52 procent, män = 65 procent) och ålder (16-29 år = 43 procent, 65+ = 67 procent).⁵²

När det kommer till den så kallade försvarsviljan ökar skillnaderna. Endast 24 procent av kvinnor är positiva till att delta i det militära försvaret medan siffran för män ligger på 53 procent. Vad gäller civilt försvar landar siffrorna på 52 respektive 70 procent.⁵³ Men hur försvarsvilja definieras har sin utgångspunkt i en nationell militär säkerhetssyn. När den största globala krisen i modern tid, Coronapandemin, slog till år 2020 stod kvinnor i främsta ledet inom vård och omsorg. Som undersköterskor, städare, sjuksköterskor, läkare, vårdbiträden och i många andra roller fortsatte de gå till jobbet utan vare sig tillräcklig skyddsutrustning eller vetskap om hur dödligt viruset var för dem själva, deras patienter och familjer. De ställde om och tog ansvar trots orimliga arbetsvillkor, inklusive etisk stress och trauman, brist på återhämtning och resurser.⁵⁴ De första sex månaderna anmäldes över 6000 coronarelaterade arbetssjukdomar till Arbetsmiljöverket, 84 procent av dem gällde kvinnor inom vård och omsorg.⁵⁵ När krisen kom bar kvinnor samhället på sina axlar.

Försvars- och säkerhetspolitiken i Sverige är, precis som runt om i världen, mansdominerad och vilar på en traditionell syn på säkerhet. När det kommer till besluten om ett svenskt Natomedlemskap och det bilaterala militäravtalet med USA (DCA) ställdes inte frågan om och hur dessa beslut kan påverka jämställdheten. Det konstaterades, utan analys, att det inte hade någon påverkan. Det i sin tur stängde dörren för att myndigheter och organisationer med jämställdhetskompetens sågs som relevanta experter, exempelvis som remissinstanser.

Det finns fortsatt en föreställning i Sverige om att kvinnors deltagande i fred och säkerhet är något som enbart handlar om utrikespolitik och kvinnor ”där borta”. Men agendan för kvinnor, fred och säkerhet är allomfattande och handlar om såväl kvinnors deltagande på politiska positioner som att inkludera och lyssna på en bredd av kvinnor ur civilsamhället. Den handlar även om att konsekvent tillämpa ett jämställdhetsperspektiv i frågor som rör fred och säkerhet. Det innebär att ta kvinnors säkerhet på allvar.

I praktiken skulle implementeringen av agendan för kvinnor, fred och säkerhet exempelvis kunnat ha inneburit att en konsultativ process genomfördes innan beslut om DCA-avtalet fattades, med lokala kvinnorättsorganisationer, kommuner och länsstyrelser på de platser som berörs. Då mycket av Sveriges militära verksamhet sker i Sápmi behöver samiska kvinnor och kvinnorättsorganisationers röster stå i centrum. Även kvinnorättsorganisationer på nationell nivå och myndigheters jämställdhetsexperter skulle ha ingått i processen med såväl DCA-avtalet som Natomedlemskapet genom konsultationer och som remissinstanser.

Sverige har, trots kliv bakåt på flera områden, fortfarande relativt högt anseende vad gäller jämställdhet internationellt och var ett av de första länderna som antog en handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhet. Natomedlemskapet riskerar dock att öka militariseringen av agendan och att resurser och fokus riktas om för att kanaliseras in i Nato istället för att fokusera på konfliktförebyggande arbete. Nato har en policy för kvinnor, fred och säkerhet och där måste Sverige ta en roll i att påminna om agendans ursprung och syfte.

Sveriges åtaganden

Förutom agendan för kvinnor, fred och säkerhet och Sveriges egna jämställdhetspolitiska mål om makt och inflytande, är Sverige part i FN:s Kvinnokonvention. Den ålägger staterna att motverka stereotypa könsroller (Artikel 5), verka för lika villkor att delta i politisk och offentlig verksamhet (Artikel 7) och samma rätt att företräda sina regeringar i internationellt arbete (Artikel 8). Kvinnors deltagande och ledarskap på beslutsfattande positioner är också ett mål i Agenda 2030 (SDG 5.5). Med Pekingplattformen har Sverige åtagit sig att nå en jämn könsfördelning i regeringsorgan och kommittéer samt i offentlig förvaltning (Strategic objective G.1.) samt att stärka kvinnornas roll på alla beslutsnivåer i frågor som rör fred (Strategic objective E.3).