« »

Våldets DNA-spiral

2020-05-06

”Stärk gränsen” är budskapet där Moderaternas partiledare poserar i något som kan likna en jaktutstyrsel. Bilden läggs ut bara timmar efter att nyheterna rapporterat om att en man skjutits till döds vid den grekiska gränsen då han försökt ta sig in i EU. Sedan Erdoğan låtit meddela att han inte längre tänker stänga in flyktingar i Turkiet utan öppnar gränsen mot Europa har tusentals samlats vid gränsen, grekisk gränspolis använder tårgas mot familjer och inte långt senare skjuts alltså en man till döds för att han försöker passera. Samtidigt drunknar ännu ett barn när en båt med flyktingar välter på Medelhavet. Ytterligare några timmar senare ändras bilden, det som många uppfattat som jaktutsyrsel byttes mot kostym och slips, med samma budskap och bistra ansiktsuttryck.

”Stäng gränsen” kontrar Sverigedemokraterna. Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson lovar i radio att vi aldrig mer ska uppleva “situationen 2015”. Kanske som ett svar på oppositionens nylanserade hashtag #aldrigmer2015. Aldrig mer, ett uttryck som många förknippar med minnet av förintelsen och som symboliserar att vi alltid ska minnas hur just nationalismen kan spåra ur i fascism. Det används nu alltså för motsatsen, att stänga våra gränser och skydda vår nationalstat mot ”hotet utifrån”.

Vad är det som gör att våra ledande politiker tycker det är rimligt att splittrade familjer, döda barn och ihjälskjutna unga män motiverar dem att posera som gränsvakter? Att göra våld på en av våra viktigaste lärdomar i Europa? Aldrig mer. Är det den skenande nationalismen, den ökande militarismen som underbygger detta auktoritära beteende, eller helt enkelt gamla mansideal som i takt med detta ser en chans till återuppbyggnad?

Det är som frågan med hönan och ägget, dessa faktorer – nationalism, militarism och maskulinitetsnormer hänger tätt samman. Som en våldets DNA-spiral tvinnas de om varandra till den människofrånvända härva där många går vilse. Redan för hundra år sedan identifierades detta i IKFF:s manifest där dessa tre anges som grundorsaker till krig, ömsesidigt förstärkande system av makt vilka alla grundas på våld och alla bidrar till krig.

Krig kommer med ett löfte om att vissa (män) kan bli hjältar. Retoriken följer ett välkänt koncept för oss som lyssnat till Cynthia Enloe, amerikansk professor som forskar om militarism och genus. Först berättas att världen är en farlig plats och således är det naturligt att ha fiender. Sedan utmålas fienden. De andra. De som hotar gränsen, de som hotar vår kultur. Oss! Nationalismen är garant för militarismen och vice versa och friskt kopplas politiska frågor till den utmålade fienden för att stärka agendan. Den maskulina hjälten ska skydda – inte barn som dör på flykt, utan – våra territoriella gränser och ”oss”. De som verkligen är i behov av skydd blir i själva verket användbara brickor i en stadigt eskalerande spiral av traditionell, auktoritär nationalism, TAN. TAN utgör ena änden av den skala som de senaste åren målats upp på tvärs mot den gamla höger-vänsterskalan. Över hela spektret, från höger till vänster, har vi sett en förskjutning mot TAN och nu tävlar TAN-männen om att måla ut sig själva som dagens hjältar – gränsvakter.

Alla vi som pratat om vikten av en mänsklig säkerhetspolitik, vi som ser humanitära konsekvenser, bristen i skydd och förebyggande arbete för klimatkatastrofer, pandemier eller andra hot som är reella i vår samtid har förminskats och viftats bort som naiva. Gränsvakterna begränsar oss. Carol Cohn, forskare på krig och konflikter ur ett genusperspektiv, har sagt att ett av de svåraste jobben vi har framför oss är ”imagination”. Fantasi och förmåga att föreställa sig en värld där vi gör annorlunda. Där vi mäter säkerhet i hur många som har tillgång till bra mat och boende, eller i hur stort förtroende de mest utsatta har för våra institutioner, eller tillgång till sjukvård.

Och plötsligt befinner vi oss alla i en ny verklighet, mitt i en pandemi. Vi behöver inte längre fantisera, Coronavirusets spridning över världen har snabbt ändrat villkoren för väldigt många. Brutalt lyfts nu bristerna med vårt militariserade förhållningssätt till säkerhet fram i ljuset. Vilka är vi, bortom militarism och nationalism?

”Frankrike är i krig – stänger gränsen.” Det är inte rubriker från andra världskriget vi ser, det är rubriken från Svenska Dagbladet efter att Macron hållit tal till nationen den 15 mars 2020. Trump titulerar sig nu ”krigstidspresident” eftersom han ”leder kriget mot viruset”. Till och med FN:s generalsekreterare, Antonio Guterres, säger ”Covid-19 är vår gemensamma fiende. Vi måste starta krig mot viruset”.

Vad gör vi bortom militarism och nationalism? När det uppenbart inte var gränsvakter eller upprustning som var räddningen eller hjälpte oss när krisen kom? Vi startar krig.

Allt och alla kan bli instrument för militarisering, även virus. Men det öppnar också en möjlighet. Paradigmen om att vår säkerhet är militariserad är djupt integrerad i våra institutioner, men med ett feministiskt fredsfilter framför ögonen är det faktiskt också, i all sin hemskhet, rent löjeväckande. Viruset bryr sig inte om nationer eller vapen. Gränsvakten kan inte bli hjälte och JAS-planet är inte samhällsbärande. Det blir tydligt för fler och fler. Tillsammans kan vi öka vår kunskap och ställa rätt frågor för att förmå krispaketen att påbörja den omställning för hållbarhet, långsiktighet och förebyggande arbete som vi behöver.

Jennifer Råsten, ordförande IKFF

Artikeln är från det nya numret av Fred & Frihet – Sveriges feministiska tidning om säkerhetspolitik. Du får tidningen hem i brevlådan 3 ggr/år genom att bli medlem i IKFF.

TAGS →
 

© 2020 IKFF | Alla rättigheter reserverade | Om hemsidan | Webbansvarig