Nu har vi varit här i New York i en vecka. Staterna påbörjade slutförhandlingar om ett förbud mot kärnvapen här vid FN den 15 juni och målet är ett färdigt avtal den 7 juli, på fredag.
Eftersom IKFF är medlemmar i ECOSOC har vi konsultativ status och har tillgång till FN och kan registrera oss på förhandlingar. Första morgonen fick vi gå till FN:s registreringskontor för att hämta ut våra FN-pass som krävs för att komma in i byggnaden. Det är märkligt att vara i FN då det är min första gång i New York men allt är så bekant då jag så många gånger följt processer hemma i soffan genom live-sändningar.
Varje morgon klockan 9 har ICAN-kampanjen, som samlar det globala civilsamhället för ett förbud mot kärnvapen, ett morgonmöte där varje teamledare delar med sig av nyheter, uppdateringar, strategier. Det finns team för de olika artiklarna (delarna) i avtalet, för lobbying, sociala medier osv. Överväganden diskuteras och frågor reds ut. För att pusha staterna i rätt riktning krävs koordinering och strategiskt arbete från civilsamhället. Vi är starkare tillsammans helt enkelt. På vårt första morgonmöte i tisdags väntade vi fortfarande på det nya utkastet av förbundsavtalet som skulle kommit kvällen innan. Så utgångspunkten för vad vi behövde pusha för var fortsatt oklart.
Efter ICAN:s morgonmöte går jag varje dag på möte med ICAN:s sociala medier-team som jag också arbetar med, där vi diskuterar hur vi ska få ut vårt budskap, vilka frågor vi ska prioritera och när, vilket material vi har att använda oss av och hur vi samordnar oss med det politiska teamet. Ska vi fokusera på att öka stödet till en skrivning som redan finns i avtalet eller ska vi försöka få in något nytt? Det är inte helt lätt när det är många personer involverade, det går snabbt i processerna och tiden är knapp.
Civilsamhället är i hög grad involverat i förhandlingarna. Det diskuteras fram positioner tillsammans med experter på olika områden. Det pratas med staternas delegationer för att reda ut var staterna står, vad de tvekar kring och vad de prioriterar. Det skrivs positionspapper med vilket språk vi vill ha med i avtalet för att undvika kryphål och skapa ett effektivt avtal som de facto leder till nedrustning. Här är det ordklyveri på hög nivå. Ord vägs på guldskål då de kan få helt olika konsekvenser när avtalet väl är på plats och ska implementeras. Olika representanter för civilsamhället håller även uttalanden i förhandlingarna.
Flera av förhandlingar denna vecka har varit stängda för civilsamhället, även om vi har fått observera ibland. Så vi kan inte ge direkta rapporter om vad som sagts men det är helt enkelt olika artiklar i avtalet som diskuterats.
Jag och Gabriella (vår politiska handläggare) stämmer också varje dag av med vår svenska kollega Clara på Svenska Läkare mot Kärnvapen. Vi tar en kaffe i kafeterian för att se om vi behövde samordna något, en blogg, diskutera var Sverige står i olika frågor i förhandlingarna osv.
En snabb salladslunch i kafeterian med jobb. Kampanjare från olika delar av världen sitter alla med huvudet ner i sina datorer och mejlar, läser samt går runt och diskuterar. Då New Yokr ligger 6 timmar efter har jetlagen gjorts sig påmind under veckan lite efter lunch, då är det redan kväll i Stockholm. Trots sömn påminner kroppen en om att något inte stämmer. Hjärnan arbetar inte i snabbaste laget direkt.
Första dagen gick vi på ett seminarium med IPPNW (Internationella Läkare mot Kärnvapen) som gick igenom konsekvenserna av ett kärnvapenkrig utifrån forskning. Risken för nukleär vinter, mindre solsken, kallare och svårare att odla, svält. Kärnvapenkrig är alltså lika med döden. För miljarder människor. Just som hjärnan fokuserar på ord, detaljer i avtalet, papperet, påminns jag om varför vi är här.
Vi hade även ett lunchmöte med den svenska delegationen som leds av nedrustningsambassadör Eva Walder. Vi diskuterade hur det gick och utmaningar i processen. Vad Sverige vill, vad vi vill. Varför. Ett konstruktivt informellt möte med öppna diskussioner.
Samtidigt som vi är i New York och arbetar för ett förbud mot kärnvapen fortsätter de politiska processerna hemma i Sverige. I veckan lämnade regeringen in sitt förslag om ny lagstiftning för vapenexporten till lagrådet. Tyvärr kommer förslaget att innebära att det fortsatt kommer finnas kryphål för vapenexport till diktaturer. Vi är besvikna. Det är frustrerande att inte kunna till 100 procent fokusera på den frågan också eftersom vi är här, då den är avgörande för människor i de stater som Sverige exporterar vapen till för lång tid framöver. Vi måste få ett stopp på vapenexporten till diktaturer. Den står i direkt strid mot den feministiska utrikespolitiken. Läs vårt inlägg om det här.
Dagarna är långa. Vi går upp tidigt och jobbar rätt sent. När vi avslutade första veckan vid FN i fredags fick vi komma in i förhandlingssalen igen. Staternas olika arbetsgrupper gjorde korta sammanfattningar om vad de kommit fram till vid denna tidpunkt. Flera grupper hade gjort framsteg och mer viktigt språk har kommit med. Trots att tiden är knapp och processen ibland går långsamt då saker mals om och om igen, och delegater måste rapportera hem till sina regeringar och vänta på instruktioner (vilket kan ta ett tag med tanke på tidsskillnader) så tas det steg framåt. Vi ska ha ett avtal klart den 7 juli, vi måste det. Vi får inte missa denna historiska chans, det måste vi påminna staterna om.
Fortsätt följ oss på Facebook, Instagram och Twitter under veckan som kommer. På måndag eftermiddag ska vi få ett nytt utkast på avtalstexten. Tiden är kort och nu gäller det!
Elin Liss, kommunikationsansvarig