Idag ställdes domedagsklockan. Organisationen Bulletin of the Atomic Scientists gör varje år en expertbedömning av hur nära världen är domedagen, en kärnvapendetonation, illustrerat som en klocka. I år står klockan kvar på 100 sekunder i midnatt. Det betyder inte att världen har stabiliserats. Trots positiva händelser det gångna året, som START-avtalet mellan Ryssland och USA, fortsätter de trender som håller kvar världen i osäkerhet och ett status quo som bygger på ett ständigt hot om utplåning.
I den medierapportering som just nu pågår i Sverige och världen om situationen kring Ukraina, Ryssland och Nato, ger domedagsklockan oss ett tillfälle att höja blicken och se på kärnvapnens roll i världen. Det är ett högt tonläge i media och bland politiker, i Sverige, Europa och USA. Vi är i en period av retorisk upprustning. Det är farligt då det bidrar till att skapa misstro, militär upprustning och osäkerhet. Det ökar risken för missförstånd, felbedömningar och misstag. Desinformation lyfts också som en betydande del i årets bedömning. Det kan få förödande konsekvenser då Ryssland och USA båda kan avfyra kärnvapen inom några minuter med katastrofala humanitära och klimatmässiga konsekvenser.
I och med den fruktansvärda destruktiva kraft som kärnvapen besitter måste risken för en avsiktlig eller oavsiktlig detonation tas med i beräkningen. Domedagsklockan sätter fokus på två viktiga faktorer: Kärnvapen är inte fristående från resten av världen, och kärnvapenstaternas beteenden är avgörande för risken att de används. Kärnvapenstaterna säger gärna att resten av världen måste bli säker nog för att ge dem förutsättningarna att nedrusta sina kärnvapen. I själva verket är det tvärt om, kärnvapenstaterna måste rusta ner för att skapa förutsättningar för världen att vara säker.
Hotet om våld står i vägen för andra sätt att hantera konflikt på. Att bygga förtroende och relationer, engagera andra aktörer än hårdföra stater (i Ryssland, Nato-länderna och andra europeiska länder som Sverige) för att skapa förändring inifrån. I såväl USA som Ryssland skulle de enorma resurser som äts upp av upprätthållandet av både kärnvapenarsenaler och konventionella militära apparater kunna läggas på att motverka sociala klyftor och fattigdom.
Den svenska debatten domineras just nu av röster som talar för ett svenskt Nato-medlemskap, och från alla politiska håll förespråkas att öka Sveriges militära försvarsförmåga. Förslagen följer kärnvapnens logik – om vi hotar med en tillräckligt stor våldseskalering, antingen genom ett svenskt militärt försvar eller genom en Nato-anslutning, så kommer andra aktörer att backa undan. Förenklad retorik, krigshot och demoniseringen av en yttre fiende leder i sig till en eskalering av situationen.
Mer pengar till Försvarsmakten och försvarsindustrin innebär mindre pengar till sjukvården (som är under hård press), infrastrukturen, skolan, klimatomställningen och annat vi behöver för vår överlevnad. Beväpnade militärer rör sig bland civila människor på gatorna och polis och kriminalvård förväntas lösa problem med brottslighet. Militärövningar förstör natur, djurliv och urfolksmarker. Det är inte så vi bygger fred.
För första gången är i domedagsklockans 75-åriga historia är kärnvapen förbjudna enligt internationell rätt. Den 22 januari 2021 trädde FN:s kärnvapenkonvention i kraft. Hittills har 59 stater ratificerat avtalet och siffran fortsätter att öka. Dessa stater avfärdar en ”säkerhets”ordning byggd på hotet om mänsklighetens utplåning och gör gemensamma åtaganden för att ta oss dit. Det är också första gången Sverige står utanför ett multilateralt nedrustningsavtal. Det är ofattbart.
Det enda som kan eliminera risken för kärnvapenkrig, är att eliminera kärnvapen.
