Under en veckas tid har IKFF varit på plats på FN:s högkvarter i New York för att följa generalförsamlingens första utskott som diskuterar internationell säkerhet och nedrustning. Första utskottet brukas kallas en temperaturmätare för läget inom internationell nedrustning det kommande året. Med det som bakgrund ger årets första utskott en fingervisning om en kommande turbulent tid.
Konflikt kring visum
Ordförande för utskottet var tvungen att avbryta mötet till följd av en konflikt kring nekade visum från USA för vissa länder. Ryssland och Iran krävde bland annat att utskottet skulle senareläggas vilket ledde till att utskottet avbröts för medlande konsultationer. Under veckan har det varit oklart om utskottet överhuvudtaget skulle kunna enas om en dagordning, något som krävs för att arbetet ska fortgå. För att förtydliga hur infekterad konflikten har varit verkade det som att första gången i FN:s historia såg det ut som att första utskottet inte skulle kunna lägga fram resolutioner till generalförsamlingen i slutet av oktober. Lyckligtvis löstes problemet genom att en dagordning beslutades utan den punkt som bestämmer när och vart nästa möte ska hållas (samma situation uppstod också i den sjätte kommittén om folkrätt och juridiska frågor). Ryssland vill till exempel lägga om samtliga nedrustningsmöten till europeiska FN-högkvarter, antingen i Genève eller Wien, till följd av visumkonflikten. Ryssland, Iran, Kuba, Venezuela, Syrien och Nicaragua hävdar att flera av deras diplomater inte fått amerikanska visum för att kunna komma till första utskottet, enligt andra utsagor ska det i Rysslands fall endast ha handlat om en diplomat som inte fick beviljat visum.
Förutom detta har även första utskottet präglats av mer öppna dispyter än vanligt, där länder har lagt flera timmar på att öppet bråka och skylla ifrån sig på varandra för det allmänt dåliga säkerhetsläget i världen.
Sveriges initiativ för nedrustning är inte nytt
Sverige fortsätter att driva sitt initiativ ”stepping stones” som går ut på att bryta ner kärnvapennedrustning till mindre delmål, så kallade ”realistiska” steg som ”kan nås även när tilliten är som lägst”. Detta innebär att länder ska utforska andra vägar till kärnvapennedrustning som att reducera kärnvapen i militära doktriner och öka transparensen.
Tidigare har liknande initiativ drivits som kallats ”step-by-step” och ”building blocks” av kärnvapenstaterna och deras allierade, men dessa har under de senaste 20 åren inte lett till önskat resultat. Initiativen har istället för att driva faktisk nedrustning drivit frågor kring riskreduktion, transparens och minskning av kärnvapen i militärdoktriner. Dessa åtgärder implementerar inte heller artikel 6 i icke-spridningsavtalet (NPT), som alltså kärnvapenstaterna har åtagit sig att följa, vilket kräver förhandling om faktisk nedrustning och slut på upprustningen.
Det svenska initiativet ”stepping stones” fokuserar på de åtgärder som länderna redan kommit överens om under NPT-förhandlingarna redan 2000 och 2010. Att Sverige inte väljer att sätta ribban högre och kräva faktisk nedrustning lämnar många frågetecken. I ett uttalande säger Sverige:
A particular challenge will be to identify ”actionable” Article 6 related measures – measures which are viable in the current security environment and which can contribute to reducing nuclear risks, while at the same time creating scope for bigger disarmament steps down the road. The Stepping Stones Approach was introduced with this in mind: how can we design a strategy which makes implementation of outstanding disarmament commitments possible?
Sveriges initiativ går hand i hand med USA
Detta uttalande från Sverige liknar USA:s egna “Creating the Environment for Nuclear Disarmament” (CEND), ett initiativ som Sverige även välkomnade i det nordiska ländernas uttalande under första utskottet, vilket går att läsa här.
CEND är ett amerikanskt initiativ som försöker leda bort från USA:s tidigare åtagande inom bland annat NPT. Initiativet kräver att det internationella samfundet bör fokusera på ”de underliggande säkerhetsproblemen som ledder till kärnvapenproduktion i första hand”. Både CEND och ”stepping stones” fokuserar på aktiviteter som ska ta bort säkerhetshot för att därefter nedrusta istället för att se nedrustning som en förtroendeskapande och säkerhetsskapande metod. På detta sätt legitimeras kärnvapen som ett säkerhetsskapande tillvägagångsätt.
Värt att notera är att under veckan har de länder som öppet välkomnar Sveriges ”Stepping stone”-initiativ varit kärnvapenstaterna och deras allierade som Storbritannien, Australien och Kanada.
Sverige är inte längre ledande i det globala nedrustningsarbetet
Till skillnad från flera andra länder som exempelvis Nya Zeeland, Irland och Österrike som har tydliggjort att FN:s kärnvapenförbud förstärker artikel 6 i NPT och därmed ger en tydlig signal om att användningen, hot om användning och innehav av kärnvapen är oacceptabelt har Sverige istället valt att kritisera förbudet. Sverige säger i sitt uttalande:
Sweden participated actively in the negotiations in 2017 that led to the adoption of the Treaty on the Prohibition on Nuclear Weapons. At that time, we voiced our concern regarding certain shortcomings in the draft. In July this year, the government announced that Sweden, largely due to those same shortcomings, will refrain from signing or seeking ratification of the TPNW in its current form.
Att Utrikesdepartementet och svenska politiker som utrikesminister Ann Linde fortsätter att hävda att det är något fel på texten i avtalet kan inte betraktas som annat än att försöka försvaga avtalet och underminera de enda realistiska ansträngningar som finns för att driva på faktisk nedrustning. Dessa innehållslösa motargument är något IKFF och Svenska Läkare mot Kärnvapen har analyserat och besvarat tidigare, läs mer här.
När Sverige i ett uttalande tillsammans med de nordiska länderna påpekar att “Multilateralism as such is under increasing stress”, inser de inte att Sverige tyvärr är bidragande till denna utveckling. Genom att baktala kärnvapenförbudet och själv lägga fram låga och vagt formulerade krav på något som knappt kan klassas som faktisk kärnvapennedrustning urvattnas hela det multilaterala nedrustningssystemet. Om inte ens kärnvapenfria stater kan stå upp för nedrustning, vem ska då driva på för en kärnvapenfri värld?
Att Sverige fortsätter att hävda att de är ledande inom nedrustning samt att det är en utrikespolitisk prioritet för Sverige går att kraftigt ifrågasätta.
Av: Gabriella Irsten
