Igår (29 juni) lämnade regeringen in ett förslag på ny vapenexportlagstiftning till lagrådet, en process som pågått i sex år. Förslaget är till stor del baserad på den parlamentariska KEX-utredningen som presenterades under 2015. Det nya lagförslaget föreslår att demokratisk status ska utgöra ett centralt villkor och att allvarliga och omfattande kränkningar av mänskliga rättigheter, eller grava brister i mottagarens demokratiska status utgör hinder för beviljande av tillstånd. Det är bra, men formuleringarna är inte tillräckligt starka och tydliga. Det är skamligt att regeringen efter en process på sex år lägger fram ett förslag som inte kan garantera någon större förändring i praktiken.
Löften och starka ord har haglat från flera riksdagspartier genom åren om att stoppa vapenexport till diktaturer. Nu när det väl gäller kompromissas de tydliga ställningstaganden dock bort.
Under den arabiska våren 2011 fattade riksdagen beslut om att skärpa lagstiftningen för vapenexport. Opinionen mot vapenexport till diktaturer stärktes ytterligare efter att det 2012 avslöjades att Sverige hade planer på att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien. Opinionen pressade även regeringen att 2015 inte förlänga det militära samförståndsavtalet med landet. Inget av detta har dock stoppat vapenexporten vare sig till Saudiarabien eller till länder som Förenade Arabemiraten, Bahrain, Oman och militärdiktaturen Thailand.
Formuleringarna i förslaget har gjorts luddiga, vilket vi måste tolka som en medveten handling efter så många års diskussioner och expertuttalanden. Luddighet i lagtext och ramverk leder till att det fortsatt blir en tolkningsfråga och därmed öppnar för kryphål. Redan idag finns det skrivningar om att kränkningar av mänskliga rättigheter ska utgöra hinder för vapenexport. Men det har inte stoppat ovan nämnda affärer. Hinder är inget absolut förbud. Försvars- och säkerhetspolitiska intressen kan därmed fortsätta att trumfa mänskliga rättigheter och demokrati.
Vad blir konsekvenserna?
Konsekvensen är att Sverige genom vapenexport kan fortsätta att legitimera stater som förvägrar sin befolkning grundläggande rättigheter, som fängslar och torterar människor, inte tillåter fri media och yttrandefrihet, som ser kvinnor som mäns ägodelar och där det civila samhället kämpar med fara för sina liv för att skapa ett bättre samhälle, ett utrymme som krymper mer och mer runt om i världen, inte minst för kvinnor. Det är människorna i länderna vi exporterar till som får betala priset, eller där vapnen används. Både Saudiarabien och Förenta Arabemiraten deltar i konflikten i Jemen där civila till hög grad drabbats. Människorättsorganisationer har rapporterat att det svenska radarsystemet Erieye kan ha använts i attacker mot civila mål. 80 procent av befolkningen i Jemen är i akut behov av humanitär hjälp.
I Utrikesdepartements egna landrapporter om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer i Bahrain, publicerad i april 2017, skriver UD att respekten för ”[…]mänskliga rättigheterna brister fortsatt och försämrades ytterligare under senare hälften av 2016.” I samma rapport för Förenta Arabemiraten (FAE) skriver UD att ”[d]et återstår för FAE att ta steg mot ett demokratiskt system och ett oberoende rättsväsende.” Även rapporten om läget i Saudiarabien beskriver att ”[s]ituationen för de mänskliga rättigheterna i Saudiarabien är allvarlig och föremål för omfattande internationell kritik.”
Vapenexporten verkar i ett undantagstillstånd i svensk politik. En humanitär stormakt som står upp för mänskliga rättigheter och demokrati, stoltserar med engagemanget i FN, i bistånds- och klimatarbete. En feministisk utrikespolitik. Men när det kommer till vapenexport kan de värdena kompromissas bort.
Vi är djupt oroade över förlaget då den nya lagen och regelverket kommer att få konsekvenser för lång tid framöver. Det är en chans som går oss förbi att de facto göra skillnad för människor och aktivister runt om i världen. Att partierna efter sex års arbete inte har kommit fram till ett starkare förslag är häpnadsväckande. Förslaget som regeringen lagt fram går inte i linje med en feministisk politik
