Text: Daniella Johnson, kassör i IKFF Sveriges nationella styrelse som i november besökte vår systersektion i Colombia
Mitt livs resa?
Det var, för mig, en stor ära och med en som vanligt hög ambitionsnivå som jag i egenskap av medföljande styrelseledamot mötte upp Marie Sjöberg, allas vår internationella projekthandläggare på IKFF Sverige, på Arlanda en kall morgon i november i år. Genast påbörjade vi ett samtal som nästan pågick ända fram tills vi skildes åt en vecka senare i ett lika mörkt och regnigt Stockholm som vi lämnat.
Tur för oss båda att vi klickade i våra individuella behov av att ibland stänga dörren om oss och låta intryck, känslor och tankar landa. Kanske mest tur för Marie, för det var många frågor, funderingar och reflektioner från mitt håll. Programmet vi levde efter var ju välfyllt med besök och möten, så det var med andra ord många intryck och erfarenheter som skulle hanteras. Både när det gäller Latinamerika och Colombia men också rent generellt när det gäller feminism, fredsarbete och givetvis mitt personliga engagemang i IKFF.
Saker och ting blir på riktigt
Redan till frukost, morgonen dagen efter att vi skjutsats från flygplatsen in i Bogotás luftfuktiga, pulserande och skramliga vimmel, fick vi träffa en av IKFF:s internationella styrelses vice ordförande, Melissa Torres. Jag njöt av att få vara nära denna kunniga, varma och inkluderande person med enorma erfarenheter i bagaget som hon välvilligt delade med sig av. Melissa visade sig också vara ett under på nätverkande, hon var en stor bidragande orsak till att många av våra kontakter under resan blev så öppna. Hennes erfarenhet av att ha vuxit upp både i USA och i Mexiko, jobbat hårt, studerat och så småningom även doktorerat, gjorde mig minst sagt storögd.
Imponerande person nummer tre att möta under denna resa var Kathrine Ronderos, ordförande för IKFF Colombia (LIMPAL). Även hon en nätverkare och minglare av rang. När man lyssnar och har samtal förstår man också hur djup hennes mission är. Mot bakgrund av det arbete som möjliggjorts under Kathrines tid i IKFF Colombia, är det mycket förståeligt att hon nu tar en välförtjänt paus och lämnar över uppdraget till någon annan. Jag har bilden av att Kathrine lämnar efter sig en IKFF-sektion som har vuxit med fler grenar och förgreningar och som blivit starkare än den var tidigare. Hennes personliga erfarenheter har gjort henne trovärdig inom området mänskliga rättigheter. Att få vara på plats när IKFF Colombia firade sitt 20 års jubileum gjorde definitivt inte saken sämre.
Men, ingen organisation inom vårt område är ju som bekant någonting utan de människor den omfamnar och är till för! Det var ju primärt dessa personer som jag såg mest fram emot att få träffa. Las mujeres, kvinnorna. Hur är det att leva i Colombia som kvinna och framförallt som feminist och aktivist? Svaren jag fick kan nog sammanfattas i: komplicerat, patriarkalt och farligt. På samma sätt som i andra länder har kvinnor som engagerat sig utsatts för hot och det förekommer även kvinnor som har mördats i arbetet med att bringa fred, frihet och feminism till landet.
När livet går in under huden
Kvinnorna just vi skulle få förmånen att träffa och spendera en hel dag med bodde i staden Mesetas. De hade alla påbörjat utbildningen Feminist School for Peace Building som finansieras via ett projekt som drivs av IKFF Colombia och Sverige. Dagen till ära var det examen!
Mesetas ligger ungefär en dags bilresa bort från Bogota, i rejält frodiga trakter i regionen Meta. Man får åka uppför berg, ner i djupa övergrönskande dalar, genom fuktiga mörka tunnlar, och ibland förbi långa rader av frukts- och grönsaksförsäljare. Marken i Mesetas var tydligen knappt värd någonting förut, berättar en av kvinnorna för oss på kvällen efter examen när vi sitter och njuter av ett kraftfullt regn. När FARC kontrollerade var det heller ingen som kunde använda naturen. Nu, när globala företag vill komma åt naturtillgångarna, ökar värdet och en kan bara hoppas på det bästa vad gäller markrättigheter, natur och miljöfrågor.
Men, låt oss gå tillbaka till examensdagen: Feminist school for peace building, arrangerat av IKFF Colombias lokala verksamhet i Villavicencio.
Kursen byggde på folkbildning, bland annat om Colombias lag nr 1257 från 2008 som handlar om att förebygga våld och diskriminering mot kvinnor och bekämpa straffriheten. Jag blev gripen i hjärtat av kvinnornas omtanke och värme gentemot varandra. Jag förstod att alla definitivt inte delade samma erfarenheter, men grundorsaken till allas olika erfarenheter var i allra högsta grad gemensam.
Mot slutet av dagen presenterade merparten av kvinnorna handskrivna historier. Typiskt patriarkala berättelser hade med hjälp av kunskaperna från kursen transformerats till vackra stärkande verk genom tillämpning av feministisk analys. Trots, eller kanske tack vare, mina språkliga begränsningar kunde jag se hur kvinnornas hållning och styrka ändrades under berättelsernas gång. Det var så att jag riktig kände hur jag själv lyfte.
Mitt hjärta svämmade kort sagt över, jag kan fortfarande inte hindra mina känslor att skina igenom när jag återberättar några av de historier jag fick ta del av den här dagen.
Men, det finns ju ett fredsavtal?!
Nu när fredsavtalet är undertecknat och det beröms stort, är inte allt frid och fröjd nu då? Utifrån vad jag lärt mig, av vad jag läst mig till, samtalat mig till och upplevt denna korta tid skulle jag säga att: NEJ
Allt är inte riktigt frid och fröjd. Ett undertecknande av ett avtal är som alltid vid undertecknande av avtal, vilket som helst faktiskt, bara början. Det är som en universell lag, att det är implementeringen, förvaltningen och vidareutvecklingen av avtalet som är det avgörande.
Några få avslutande ord utifrån styrelseperspektivet
Min vana trogen söker jag gärna mig tillbaka till rötter, så även när det gäller ord. Ordet organisation till exempel, har sin rot i grekiska organon som betyder verktyg eller redskap. Det har varit oerhört spännande att få ta del av hur IKFF Colombia vårdat, vidareutvecklat och använt detta verktyg som vår globala organisation kan vara, utifrån just sina förutsättningar.
En av de saker jag tar med mig hem till Sverige är frågan om hur vi här tillsammans utifrån våra förutsättningar, intentioner och alla våra olika perspektiv kan vårda och utveckla det redskap som IKFF är med alla sina olika nivåer: lokalt, regionalt och internationellt.
Till sist
Till alla de kvinnorna som deltog och gjorde sin examensdag i Mesetas till en högtid och en upplevelse och erfarenhet jag aldrig kommer kunna vara med om igen.
Till Mayda och Maria som genom sitt engagemang och sitt idoga arbete gav resan ytterligare en dimension
Till Marie, Melissa och Kathrine
Till IKFF:s medlemmar och andra:
”Man kan döda en drake. Men tanken, idén, om fred och frihet, den kan inte ens drakar döda”/ Okänd (ordspråk som min mamma hade på anslagstavlan i köket när jag växte upp)
