Allt är hemskt och eländigt just nu. Det går knappt att öppna en tidning eller en mobil utan att bli mött av bilder på dödade människor och krigsbrott. Ett Natomedlemskap står runt hörnet och många som jag pratar med uttrycker en hopplöshet. Världen är på väg åt fel håll och känslan är att det inte finns något vi kan göra åt det. Det är just när freden känns som mest ouppnåelig som vi behöver kämpa för den som mest. Trots allt som händer måste vi fortsätta vårt fredsarbete.

För freden kommer att komma. Det har vi sett förut. Som fredsrörelse måste vi ha ett historiskt perspektiv. Framförallt när vi har historielösa politiker. År 1915, mitt under brinnande världskrig, träffades över tusen kvinnor i Haag och grundande IKFF (WILPF). I Sverige följde vi efter år 1919 då IKFF Sverige grundades. Detta kan jämföras med FN som grundades år 1945 och Nato som grundades år 1948.
Segrar vi har sett är ett förbud mot kärnvapen, även om Sverige ännu inte har anslutit sig. Det faktum att det finns internationella lagar och domstolar som kan ställa krigsförbrytare till svars är något som var otänkbart för 200 år sedan. Vi måste även komma ihåg att vi har sett att konflikter tar slut och fått fredliga lösningar. Vi kommer se det i framtiden också.
För freden kommer komma. Frågan vi måste ställa oss är vilken typ av fred vi vill ha. Ett eldupphör räcker inte. En av IKFF:s grundare, Jane Addams, sa “Verklig fred är inte bara frånvaron av krig, det är närvaron av rättvisa.” Det är vad vi ska eftersträva.
Vi har arbetat för freden i över 100 år. Vi är en röst för en feministisk säkerhetspolitik där mänsklig säkerhet står i fokus. En röst mot ett militariserad samhälle och för en fred som innebär jämställdhet, lika rättigheter och demokratiska samhällen. Vårt nedrustningsarbete har resulterat i att ett internationellt vapenhandelsavtal, Arms Trade Treaty (ATT) år 2014 trädde i kraft som sätter upp gemensamma regler för vapenhandel och FN:s kärnvapenförbud trädde i kraft år 2021. Nu arbetar vi för att förbjuda mördarrobotar. Ett medlemskap i Nato innebär att det blir ännu viktigare att vi höjer våra röster.
För freden kommer att komma. Frågan vi måste ställa oss är hur vi ska orkar fortsätta vårt arbete tills dess. Det är svårt att förstå vad som sker och det känns dystert. Under de senaste året har vi sett en fortsättning på kriget i Ukraina, ett blodigt inbördeskrig i Sudan, hur kvinnors rättigheter systematiskt kränks i Iran och Afghanistan, fördrivning och etnisk rensning i Ngorno-Kharabach, Hamas attack mot Israel och Israels totala förstörelse av Gaza.
Men de är i de dystraste tider vi behöver hålla kvar vid hoppet. När det är tungt tänker jag på ett citat av Elin Wägner:
Jag måste tro, att jag kan knäcka våldet till sist genom att icke böja knä för det. Jag måste tro att mördandets period i mänsklighetens historia kan ta ett slut. Annars upplöser sig idéns kropp och idén försvinner oåtkomlig i det blå.
– Elin Wägner
Vi får inte tappa tron på framtiden. Vår rörelse har funnits i över 100 år. Vi har aldrig gett upp. Trots världskrig, folkmord, sönderfallande stater och bakslag i kvinnors rättigheter. Vi behöver fortsätta i samma fotspår och ha tilltro till att vårt arbete ger resultat.
Som IKFF:are måste även jag tro att våldet kan ta slut. Det kommer att ta tid och energi, men jag måste tro det. Vi ger inte upp. Vår 100-åriga rörelse kommer att fortsätta stå upp för freden.
Desirée Sterner, ordförande