« »

Kommentar: Utrikespolitiska deklarationen 2022

2022-02-16

Idag den 16 februari, presenterade utrikesminister Ann Linde regeringens utrikespolitiska deklaration för år 2022 till riksdagen. Som vanligt efter den utrikespolitiska deklarationen ger vi ris och ros.

Utrikesministern inledde föga förvånande med det säkerhetspolitiska läget.

IKFF är fortsatt djupt oroade över den ökade militarisering vi ser i Sverige, Europa och globalt. Militära medel kan aldrig skapa verklig och hållbar fred. Hot om våld och militära angrepp är oacceptabla. Det pågår en historisk upprustning i Sverige och som utrikesministern lyfte i sitt anförande har Sverige sedan år 2014 “slutit ett 30-tal överenskommelser och omkring 20 samarbetsavtal” inom försvarsområdet.

En feministisk politik måste våga ifrågasätta att militära verktyg beskrivs som legitima och effektiva. Den måste istället lägga fokus och resurser på att adressera grundorsakerna till väpnade konflikter. Tidigare upprustning är en del av orsaken bakom dagens säkerhetspolitiska läge; en del av problemet, inte lösningen. Pandemin har visat oss gång på gång att det som skapar säkerhet är till exempel tillgång till vård och omsorg, rent vatten, försörjning. Som Linde uttryckte det: ”Vikten av ett bättre globalt hälsosystem och insikten om att pandemins konsekvenser har slagit hårdast mot kvinnor och barn har varit några smärtsamma lärdomar.”

​​Det går att förebygga väpnade konflikter om vi prioriterar att göra det. Vi måste omfördela resurser, våga utmana rådande föreställningar och satsa på civilsamhället. Kvinnorättsorganisationer på lokal nivå arbetar för fred och säkerhet på marken varje dag, flaggar för tidiga varningssignaler om ökad konfliktrisk, och medlar i befintliga konflikter. Så även i Ryssland och Ukraina. Dessa aktörer förtjänar vårt stöd mer än de militära organisationer som hotar med krig.

Konfliktförebyggande är, förutom mer effektivt och mindre resurskrävande, också ett centralt arbetssätt i en feministisk säkerhetspolitik. Sverige har möjlighet att ta en ledande roll där om man vågar överge de gamla dysfunktionella idéerna om att “lösa” konflikter med våld eller hot om våld.

Feministisk utrikespolitik

Vi välkomnar att utrikesministern lyfte den feministiska utrikespolitiken. Vi, tillsammans med en rad andra organisationer, kritiserade dess frånvaro i statsminister Magdalena Anderssons regeringsförklaring i höstas. Vi ser också positivt på erkännandet av den backlash vi nu ser mot jämställdheten globalt och i vårt närområde, som en konsekvens av pandemin och av auktoritära, högerpopulistiska och nationalistiska krafters framfart. Backlashen hotar säkerheten för alla som inte privilegieras av den nuvarande patriarkala ordningen, inklusive kvinnor, flickor och hbtqi+personer. 

Den negativa utvecklingen innebär att ett fortsatt starkt svenskt bistånd är oerhört viktigt. Flera partier ifrågasätter det svenska enprocentsmålet och röster som vill villkora biståndet höjs. Utrikesministerns markering om en fortsatt hög ambitionsnivå och att “Det svenska biståndet ska fortsatt motsvara en procent av bruttonationalinkomsten. Svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen” är viktig och välkommen.

Ann Linde nämnde att Sverige ska ta fram en ny nationell handlingsplan för kvinnor, fred och säkerhetsagendan. Detta arbete har varit pågående länge och är mycket försenat. Vi ser fram emot brett och djupt civilsamhällesdeltagande i framtagandet av planen.

Civilsamhället och demokrati

Ett starkt bistånd hänger ihop med civilsamhällets demokratiska utrymme, möjligheten att förändra samhällen inifrån och inte minst kvinnors deltagande. Det är viktigt att situationen för organisationer och aktivister i Ryssland nämndes. De behöver, precis som i många andra länder, vårt politiska stöd och ett modigt bistånd. Kvinnorättsaktivisters och -organisationers arbete fortsätter att vara starkt underfinansierat, särskilt mindre organisationer som bedriver konkret förändringsarbete på lokal och nationell nivå. Pandemins restriktioner, stängda gränser och den exkluderande digitaliseringen, har drastiskt minskat kvinnors deltagande i politiska processer på alla nivåer, inte minst inom FN. Sverige måste ta en aktiv roll för att detta inte ska bli det nya normala.

Afghanistan beskrevs i utrikesdeklarationen som närmast ett avslutat kapitel. Men befolkningen i Afghanistan står inför en total humanitär katastrof med utbredd svält. På grund av sanktioner kommer inga pengar in i landet och även de som har pengar på banken kan inte komma åt dem. Den allt mer desperata situationen är ett internationellt misslyckande och ett hot mot kvinnors rättigheter och jämställdheten. Talibanstyrets könssegregering kombinerad med förlorade inkomster och förlorade utbildningsplatser ökar risker för att flickor gifts bort för att klara försörjningen av resten av familjen. Många aktivister är kvar i landet och fortfarande i stort behov av skydd. Arbetet är långt ifrån klart och evakueringen av personer med skyddsbehov behöver fortsätta.

Sverige deltog i delar av de militära operationer i Afghanistan som bidrog till att skapa den nuvarande situationen med en hårt beväpnad talibanstyrd regim och har ett ansvar att nu använda alla tillgängliga resurser och metoder för att bistå befolkningen i Afghanistan och den diaspora som skapats i sitt fortsatta arbete för fred, säkerhet, demokrati och jämställdhet.

Kärnvapen

Stora delar av utrikesdeklarationen rörde säkerhetssituationen omkring Ryssland och Ukraina och Natos roll. Det hade varit på sin plats att belysa och kritisera kärnvapnens roll i att förvärra och försvåra situationen och möjligheten för fredlig dialog och diplomati. Risken för kärnvapenkrig är historiskt stor. Spänningarna mellan Ryssland och USA ökar risken för upptrappning, missförstånd och misstag. Det kan få katastrofala humanitära och klimatmässiga konsekvenser inom loppet av några minuter.

Det är viktigt och välkommet att regeringen markerar att de kommer att fortsätta med sina ansträngningar inom kärnvapennedrustning och att målet är en värld fri från kärnvapen. Deklarationen nämner endast Stockholmsinitiativet, ett svensklett projekt som ska syfta till att skapa förutsättningar för framsteg under översynskonferensen inom icke-spridningsfördraget (NPT). Ann Linde utelämnar dock de två viktiga internationella mötena som planeras i år, själva NPT-konferensen och det första statspartsmötet för FN:s kärnvapenförbud (TPNW), där Sverige ansökt om att bli observatör. 

NPT-konferensen har blivit uppskjuten i över två år på grund av pandemin. Årets möte måste leverera resultat vad gäller faktisk nedrustning, ett mål som vi ser att Sverige delvis tappat bort till förmån för att reducera risken för att kärnvapen används. Vi motsätter oss inte Stockholmsinitiativet, men mer måste göras för en drivande och tydlig nedrustningspolitik.

FN:s konvention om ett kärnvapenförbud skrev historia förra året när det trädde i kraft. Samtidigt bröt Sverige med sin långa nedrustningstradition när vi för första gången stod utanför ett multilateralt nedrustningsavtal när det trädde i kraft. Kärnvapen är ett akut hot mot hela världen med katastrofala humanitära konsekvenser om de används igen. Sverige måste ta tydlig ställning och öka pressen på kärnvapenstaterna genom att gå med i konventionen.

Vapenexport

Vapenexporten fick stor plats i debatten som följde den utrikespolitiska deklarationen. Men inte på det sätt vi önskat. IKFF ser mycket bekymrat på utvecklingen i debatten kring av vapenexportfrågan. M, L och SD  lyfte alla en önskan om att kunna exportera krigsmateriel till Ukraina, och utrikesministern svarade att det är fullt möjligt att pröva detta genom rådande regelverk. Vi hade önskat att utrikesministern tagit detta tillfälle till att försvara den svenska lagstiftningen och ta ställning för principen om att Sverige inte ska exportera vapen till länder i väpnad konflikt. 

En feministisk utrikespolitik kräver en feministisk analys som tittar på maktförhållanden och ifrågasätter gamla och förlegade sätt att agera. Ropen på att utrusta Ukraina militärt är ett sådant. Upprustning och krigsförberedelser ökar risken för krig och tar resurser från det förebyggande arbetet. Vi såg i Afghanistan hur snabbt vapen som skulle användas av försvarsmakten nästan över en natt istället hamnade i händerna på talibanrörelsen. Fokus behöver ligga på att minska alla parters militära vilja och kapacitet genom ökade satsningar på diplomati, förebyggande och på mänsklig säkerhet.

Utrikesministern betonade vikten av det svenska humanitära biståndet till Jemen, att kriget nu är inne på sitt åttonde år och vikten av kvinnors deltagande i fredsförhandlingar. Vi efterfrågar konsekvens i regeringens politik gentemot Jemen och att det viktiga biståndet inte motarbetas genom att stridande parter stöds och legitimeras av svenska vapen och övervakningssystem. Dubbelmoralen är både pinsam och förödande. Regeringen har inom befintlig lagstiftning möjligheten att stoppa vapenexport till de krigande parterna i Jemen men har hittills valt att inte göra det.

IKFF välkomnar utrikesministerns återkommande betoning på att Sverige ger ett stort stöd till Ukrainas motståndskraft och till aktörer på marken i Ukraina. I linje med den feministiska utrikespolitiken och Lindes uttalande om att kvinnors deltagande är en förutsättning för en hållbar fred förväntar vi oss att en majoritet av stödet till Ukraina ska gå till kvinnor i civilsamhället, människorättsförsvarare och fredsaktivister som är de med bäst förutsättningar att skapa säkerhet i landet och regionen. Vi efterfrågar liknande stöd till aktörer inom Ryssland, där det demokratiska utrymmet är nära på obefintligt samtidigt som det är av yttersta vikt att bidra till att skapa opinion och handling för fred inom Ryssland som kan utmana Putins militarism med ett bättre alternativ.

Mördarrobotar

Utvecklingen av helt autonoma vapen, mördarrobotar, nämndes inte i årets utrikesdeklaration. Det är anmärkningsvärt och oroande. Utvecklingen av dessa vapen, som i grunden skulle förändra krigföringen, går oerhört snabbt och de kan redan ha använts i Libyen.

I förra årets deklaration sade utrikesministern: “Fullt autonoma vapensystem som inte uppfyller folkrättens krav, LAWS, är ett framtidsscenario som måste undvikas. Med ett effektivt internationellt förbud som målsättning deltar Sverige aktivt i det viktiga arbete som bedrivs inom ramen för konventionen om vissa konventionella vapen.”

Ligger regeringens linje fast? Ett dödläge har uppstått inom konventionen om vissa konventionella vapen (CCW) där förhandlingarna kring förbud och regleringar har förts. Regeringen har varit tydlig i sin kritik mot missbruket av CCW:s konsensusregel, som i praktiken har använts som ett veto för att blockera de framsteg som flertalet stater vill se. Sverige har en stor möjlighet att agera konstruktivt i frågan och utforska alternativa vägar till förhandlingar om ett förbud mot mördarrobotar tillsammans med ledande stater som Österrike och Nya Zeeland. Det skulle utgöra en tydlig markering för människovärdet och för multilateralismen som princip och praktik.

Klimat

Vi välkomnar erkännandet att ”Klimatförändringarna och miljöförstöringen bidrar till ökade spänningar och konflikter”, att Sverige ska vara ledande i arbetet och tillsättandet av en ambassadör för klimat och säkerhet. Linde menar att den globala ambitionsnivån inte är tillräcklig. Hon har rätt i sak och där har Sverige långt kvar med sina egna åtaganden. Sveriges befolknings produktion och konsumtion ligger på en nivå som skulle kräva 4,2 jordklot om alla människor levde likadant som vi. Sverige rapporterar fortfarande inte de utsläpp som Försvarsmakten orsakar, trots att vi vet att de är enorma. Utrikesministern och oppositionspartierna lyfte alla Sveriges historiska ökning av den militära försvarsförmågan. Ingen lyfte vilken påverkan denna kommer ha på klimatet, varken i fråga om koldioxidutsläpp eller miljöförstöring. 

Militariseringens miljöförstöring och påverkan på klimatet måste erkännas och minskas. Det är ett exempel på hur militarisering i sig är ett hot mot vår säkerhet och bidrar till konflikt. Vi ser det även i Sverige, i Göteborgs skärgård, kring Vättern och i de norra delarna av landet där krigsövningar tillåts hota vår sårbara miljö. Den svenska försvarsmakten måste, precis som andra myndigheter, avkrävas rapportering på sina klimatavtryck och sluta undantas från regelverk som skyddar vår miljö. Sverige behöver både föregå med gott exempel och aktivt driva på för att ta bort de undantag som finns i nuvarande klimatavtal om militärens rapportering av klimatutsläpp.

TAGS →
 

© 2020 IKFF | Alla rättigheter reserverade | Om hemsidan | Webbansvarig