Utöver de 33 miljarder som tillförts Försvarsmakten sedan 2016 presenterade regeringen tillsammans med Centerpartiet och Liberalerna ett budgetförslag om att ytterligare fem miljarder tillföras Försvarsmakten år 2022, och sedan fem miljarder årligen fram till 2025. Pengarna ska gå till materiel, personal, och övningar. Denna historiskt enorma investering i upprustning och militarisering är förödande och fel väg att gå.
Sverige har en lång tradition av nedrustning och har varit världsledande inom diplomati, konfliktförebyggande arbete och att främja ett starkt civilsamhälle. Denna tradition bryts allt mer. Stora investeringar brukar följas av en stor samhällsdebatt. När det kommer till försvaret är tystnaden påtaglig. Den som ställer sig kritisk betraktas plötsligt som fiende. Den politiska debatten rör sig bara inom ramen för exakt hur mycket mer pengar som ska gå till försvaret, inga kritiska frågor ställs om syftet, vägen till målet och vad vi som samhälle prioriterar. IKFF efterlyser en levande debatt och kritik av militariseringen av svensk politik. Det är beklämmande att denna investering presenteras utan att föregås av en debatt kring var skattebetalarnas pengar ska gå och vilka konsekvenser detta får. Investeringen kommer att utgöra närmare 1,5 procent av Sveriges BNP, och är ett tydligt närmande mot den tvåprocentsgräns som Nato har som krav för att bli medlem. Rörelsen är tydlig, trots svenska folkets, och regeringens, motstånd mot Natomedlemskap.
IKFF är djupt oroade över den ökade militarisering vi ser i Sverige och vår omvärld samt över de enorma resurser som läggs på militära medel. Varför? Jo för att vi med militära medel aldrig kan uppnå verklig fred. Det går att förebygga väpnade konflikter men då måste vi våga ifrågasätta militära verktyg som legitima och effektiva för att nå fred, grundorsakerna måste adresseras genom att arbetet för mänskliga rättigheter, nedrustning och hållbar utveckling prioriteras. Att komma till bukt med dagens säkerhetspolitiska läge nås inte genom upprustning, det ökar endast risken för väpnad konflikt.
Militären är byggd utifrån patriarkala idéer om våld, kontroll och dominans. Det är själva syftet bakom det militära försvaret. Att med våld kontrollera ett territorium. Denna konservativa syn där nationell säkerhet prioriteras framför mänsklig säkerhet och där konkurrens och fiendeskap ses som naturligt och därmed oföränderligt innebär att hot och våld ses som legitima medel för att lösa konflikter. Därför blir det plötsligt enkelt att skaka fram flera miljarder kronor. Samtidigt har vi en alarmerande klimatkris och en välfärd i allt större behov av ökade resurser, exempelvis inom vård och skola där det inte är lika lätt att skaka fram pengar.
IKFF ser en stark koppling mellan militarism och miljöförstöring. Vi kan aldrig acceptera att militära intressen prioriteras över behoven hos människor och miljö. Det blir tydligt vems säkerhet som prioriteras och att den bredare säkerhetspolitiska analysen ständigt hamnar i skymundan av militära intressen. Prioriteringen blir desto tydligare när regeringen bara en vecka efter försvarsuppgörelsen går ut och meddelar att de ska investera 2,9 miljarder på klimatet och där detta av Per Bolund beskrivs som ”ett rejält kliv framåt”.
Under presskonferensen där försvarsuppgörelsen presenterades nämner försvarsminister Peter Hultqvist att en rad olika vapen ska köpas in. Ett av dessa är det amerikanska luftvärnssystemet Patriot som skapas av vapentillverkaren Raytheon. Företaget har länge varit svartlistade av pensionsfonden AP7 på grund av att de är involverade i kärnvapen. Även AP1, 2 och 4 har bara de senaste månaderna slutat investera i Raytheon på grund av deras kärnvapeninvolvering. Är detta en anledning till varför regeringen sa nej till att skriva under FN:s kärnvapenavtal tidigare i somras?
För att nå fred måste vi utmana patriarkala strukturer som upprätthåller militarismens legitimitet. Att vi i tider av militarisering, upprustning och ökade spänningar också ser en uppgång av nationalism är inte en tillfällighet. Militarism går hand i hand med nationalism, då militär säkerhetspolitik endast fokuserar på nationen och inte mänsklig säkerhet, där fiendskap och att skapa ”vi och dom” är drivande idéer för att legitimera båda tankarna.
En försvarsdriven och militariserad politik kommer aldrig välja utveckling av folkrätt, diplomati och avspänning framför upprustning. En ond spiral av fiendskap och hot om våld är oundviklig. Men den kan också vändas. Vi eftersöker en öppen debatt i samhället och bland politiker om hur vi som land väljer att prioritera våra resurser när vi står inför utmaningar som hotar vår existens, som klimatkrisen och ett ökat kärnvapenhot. Vi måste kunna ha en kritisk debatt, även när det gäller försvaret.
