Idag den 15 augusti är det fem år sedan Kabul föll och världen övergav afghanistans kvinnor. Fem år av stora ord från talarstolar i Genève och New York, med liten konkret handling. Fem år där en isoleringspolitik utan sammanhängande strategi, gång på gång, drabbat just de kvinnor den påstås försvara.
Detta är inget nytt för Afghanistans kvinnor, som genom historien utvecklat en anmärkningsvärd motståndskraft och solidaritet med varandra. De fortsätter att kämpa emot, men bristen på konkret stöd får förödande konsekvenser. Kvinnocenter, ett av de få andhål som funnits för kvinnor i Kabul, tvingas nu stänga på grund av resursbrist. Unga kvinnor bedriver undervisning i hemlighet utan resurser eftersom det inte passar in i biståndsmallarna. Kvinnorna tvingas välja mellan säkerhet och synlighet, medan biståndsgivarna kallar det principfasthet.
För mer än tre år sedan utfärdade talibanledarna ett dekret som förbjöd afghanska kvinnor att arbeta för FN. Kvinnorna fortsatte trots detta att komma till arbetet, även efter att vissa fängslats och hotats till livet. Det krävdes att talibanerna parkerade en militärbil utanför FN:s kontor och fysiskt hindrade dem från att ta sig till sina arbetsplatser. FN:s svar? Verksamheten fortsatte som vanligt.
Det är precis det mönstret talibanerna har lärt sig läsa av: att fördömanden inte kostar något, att gränser kan flyttas utan konsekvens. Varje gång omvärlden protesterar med retorik men fortsätter agera som förut sänder vi en tydlig signal: detta är acceptabelt.
Det är därför den senaste utvecklingen är så katastrofal för de afghanska kvinnorna. I stället för att utöka stödet till dem som förtrycks under talibanernas regim har den svenska regeringen avvecklat Sidas strategi för landet helt, och när man väl för samtal med talibanerna handlar det om utvisningar. Dessa möten har beskrivits handla om ”tekniska frågor” på tjänstemannanivå, en distinktion utan praktisk betydelse. Talibanerna har konsekvent använt varje form av internationell kontakt som bevis på att deras styre accepteras, och har själva kallat liknande möten för diplomatiska genombrott i sina egna medier.
Det här är kärnan i det IKFF alltid hävdat: kvinnor, fred och säkerhet kan inte behandlas som en sidofråga som väcks när krisen är som mest akut och sedan tystnar. Afghanistan är fem år senare ett facit på vad som händer när omvärlden lämnar walk-the-talk därhän.
Vad det får för konsekvenser hör vi direkt från Afghanistan. Talibanska säkerhetsstyrkor i Herat öppnade i juni eld mot kvinnor som protesterade mot regimens restriktiva politik och dödat två personer. Kvinnorna i Afghanistan har inte gett upp. De fortsätter att kämpa, trots att omvärlden svikit dem, och de utgör i praktiken landets första försvarslinje mot extremism. Om de inte ger upp har inte vi rätt att göra det.
IKFF kräver:
- Att den svenska regeringen och EU låter respekten för mänskliga rättigheter, inte migrationspolitiska överväganden, styra all kontakt med talibanregimen och att utvisningar till Afghanistan stoppas.
- Att Sverige återupptar biståndet till Afghanistan med tyngdpunkt på innovativa finansieringsmodeller med låg synlighet för stöd till kvinnor i Afghanistan, till exempel anonymiserade fonder, betrodda mellanhänder och flexibelt kärnstöd anpassade efter känsligheten och riskprofilen i det arbete kvinnor bedriver inuti Afghanistan.
- Att kvinnors deltagande i fred- och säkerhetsarbete, i linje med FN:s säkerhetsrådsresolution 1325, görs till en förutsättning, inte en eftertanke, i all internationell dialog om Afghanistans framtid.
