Det är oacceptabelt att plötsligt påbörja en snabbprocess för att ändra hela den svenska säkerhetspolitiken efter sju veckors krig, och försöka slutföra den under krigets tolfte vecka. Det är en enormt lång tid för Ukraina att befinna sig i krig, och en desperat kort beslutsprocess för ett så stort beslut som ett Natomedlemskap. Sverige är inte i krig, och vi hade haft tid att tänka efter och fatta bättre beslut.

Konsekvenser syntes redan under den svenska ansökan till Nato inte minst i form av Turkiets påtryckningar, som påverkar självbestämmande, rättsstatens principer, demonstrations- och föreningsfriheten i Sverige och säkerheten för människor som Sverige utlämnat till Turkiet.

Ett Natomedlemskap behöver sättas i kontext för att det ska bli begripligt vad det innebär. I opinionsmätningarna som genomfördes under våren 2022 presenteras inget alternativ till Nato. När Natomedlemskap presenteras som den enda åtgärd som går att vidta för att hantera den osäkra situation som världen befinner sig i, blir det lätt ett frestande alternativ jämfört med att inte göra något.

Beslut måste fattas utifrån vad som är bäst för att uppnå det långsiktiga målet: fred. Vad som bygger fred – investeringar i människor och samhällen i stället för i våld och vapen – har inte förändrats för att Ryssland startar ett nytt krig.

Fred skapas genom att förebygga att väpnade konflikter bryter ut, med avspänning och genom att bygga trygga och demokratiska samhällen fria från våld.

Att gå med i Nato har presenterats som ett “enkelt” svar på en extremt komplex situation. Det finns inga enkla lösningar när det handlar om att skapa fred. Fredsbyggande och konfliktförebyggande tar tid och resurser och måste innefatta alla delar av ett samhälle. Resurser som läggs på Nato är resurser som inte kan läggas på att bygga hållbar fred.

Genom sin alliansfrihet hade Sverige möjlighet att verka för fred, avspänning och bedriva en självständig utrikespolitik. Den friheten förlorar vi som Natomedlemmar, då vi istället behöver kompromissa med de allt mindre demokratiska Polen och Ungern, auktoritära Turkiet, och kärnvapenstaterna USA, Storbritannien och Frankrike.

Precis som under kalla kriget finns hela tiden ett hot om att eskalera en väpnad konflikt till att kärnvapen används. Att hota med kärnvapen är att hota att begå krigsbrott och massmord på civila.

När Sverige nu är medlem i Nato innebära det också att Sverige är med i en kärnvapenallians, legitimerar Natos kärnvapenparaply och hotet om kärnvapenanvändning mot Sverige ökar därmed. Vidare innebär det att svenska soldater deltar i Natoövningar där kärnvapen ingår och förberedas för att delta i att utplåna hela städer, som skedde i Hiroshima och Nagasaki.

Kärnvapen är ett hinder för fredlig konfliktlösning. Genom hotet från kärnvapen kan åtgärder blockeras och förhindras om de inte är i linje med en kärnvapenstats nationella intressen.

Genom medlemskapet riskerar även Sverige att få kärnvapen på svensk mark, i hamnar och luftrum. Det är regeringens som fattar beslut om ifall kärnvapen ska tillåtas föras in i Sverige. Utan ett tydligt förbud mot kärnvapen i Sverige har vi inga garantier för att denna eller kommande regeringar inte skulle fatta ett sådant beslut i framtiden. Det skulle dels utsätta Sveriges befolkning och natur för risken för en olycka, och göra Sverige till ett militärstrategiskt mål i en konflikt där Nato var iblandad.

Säkerhets- och försvarspolitik omgärdas av mycket sekretess och det är svårt att få tillgång till information om vad Nato gör och konsekvenser av Natos agerande, liksom om beslutsprocesser. Ett medlemskap i Nato innebär mindre demokratiskt inflytande över Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik och försvårar för Sverige att hålla sig utanför en väpnad konflikt, agera medlare eller verka för fredsförhandlingar.

Natostaterna var hårt hållna av “allianspiskan” under förhandlingarna om ett kärnvapenförbud i FN. Centerpartiets historiskt starka röst för kärnvapennedrustning, tystnade efter deras beslut om att arbeta för ett svenskt Natomedlemskap år 2015.

Det finns ingen transparens i Nato. Det är svårt och ofta omöjligt för civilsamhället, eller till och med parlamentariker i medlemsländerna, att få tillgång till information om beslut som fattas där. Vi får inte tillgång till information om vilka beslut som fattas som berör Sveriges säkerhet, hur de besluten fattades, på vilket underlag eller vilka som fattade dem.

Ju mer beslutsfattande och makt som överlåts åt militären, desto mindre inflytande har kvinnor och andra grupper som är underrepresenterade där över Sveriges säkerhetspolitik.

Militärbaser och andra platser där militärer samlas eller stationeras utgör direkta hot mot säkerheten för kvinnor och transpersoner, eftersom prostitution och annan exploatering ökar omkring militärbaser. Sexuella övergrepp och annat genusbaserat våld är vanligt inom militären.

Kvinnor är överrepresenterade i den offentliga sektorn. När resurser omfördelas från offentlig sektor till militären drabbar det dem som arbetar där. När den offentliga sektorn är otillräcklig och saknar resurser att ta hand om människor i samhället är det kvinnor som bär det mesta obetalda omsorgsarbetet. Det går ut över kvinnors hälsa, ekonomi och möjlighet att engagera sig politiskt.

Upprustning går direkt ut över jämställdheten genom att flytta beslutsfattande och makt till mansdominerade sfärer och försvåra många kvinnors livssituation. Jämställdhet är en av de viktigaste konfliktförebyggande åtgärderna som finns. Att minska jämställdheten till förmån för upprustning ökar vår sårbarhet för väpnade konflikter.

Det handlar om att gå från cirka 70 miljarder per år till cirka 110 miljarder per år. Det är enorma summor och ska tas av statliga medel. Det kommer behöva tas antingen genom ökade skatteintäkter eller från andra delar av budgeten, alltså från annan verksamhet som exempelvis skola, vård, omsorg, infrastruktur, bistånd och klimatomställning.

Att lägga enorma resurser på militär upprustning är bara logiskt utifrån ett perspektiv där säkerhet handlar om nationell säkerhet, säkerhet för ett lands gränser mot en yttre fiende. Utifrån det vi ser ske i Ukraina är det lätt att råka tro att det är det största säkerhetshotet som Sverige står inför också. Om vi lyfter blicken blir bilden en annan.

Människors säkerhet hotas av krisen inom vården, inte minst förlossningsvården. Människors säkerhet hotas av vapenspridningen och skjutningarna som pågår i Sverige, där socialtjänst, skola och föreningsliv skriker efter resurser för att kunna förebygga våldet. Människors framtid hotas av klimatförändringarna, och världens stater har konsekvent misslyckats med att ge tillräckliga resurser för att motverka effekterna av den globala uppvärmningen. Varför saknas pengar till att ta hand om våra liv och framtid, om det finns miljarder till militär upprustning?

Snabba, djupgående och omedelbara minskningar av utsläpp av växthusgasen krävs i alla sektorer, enligt IPCC:s (FN:s klimatpanel) senaste rapport. Militären är oerhört energikrävande och koldioxidtung, och har stor påverkan på miljön.

I dagsläget är Försvarsmakten undantagen krav på redovisning av sina klimatavtryck vilket innebär att vi inte vet exakt hur mycket vi släpper ut, bara att det är över nivån för att klara av att hålla oss under de 1,5 grader i temperaturökning som krävs för att undvika en fullskalig klimatkatastrof.

Klimatförändringarna leder till livsmedelsosäkerhet, att människor behöver flytta och fly, extremväder och svält. Det i sin tur ökar risken för konflikter och väpnade konflikter. Klimatförändringarna är ett säkerhetshot direkt för människor och ett hot mot internationell fred och säkerhet. Militär upprustning skapar framtida osäkerhet och ökar risken för framtida väpnade konflikter.

För att förändra detta så att Ryssland inte längre utgör ett hot, behöver vi investera i att förändra det ryska samhället i demokratisk och fredlig riktning. Det kan inte Nato göra.

Det svenska stödet till det ryska civilsamhället har halverats sedan mitten av 00-talet, alltså under samma period som Putin har ökat sin makt och styrt Ryssland i en alltmer auktoritär riktning som nu utmynnat i en invasion av Ukraina. Demokrati och mänskliga rättigheter kan inte byggas med militära medel, och att minska stödet till civilsamhälle och andra aktörer som verkar för fred och demokrati gör att Putin kan fortsätta agera på samma sätt. Det är tydligt att Putin ser civilsamhället som ett hot. Det visar den kraft för förändring som det kan ha.

Vi ser fortsatt inget direkt militärt hot mot Sverige. Sverige kan genom fokus på utrikespolitik, diplomati, medling och samarbete agera för att Sverige även i framtiden inte ska stå inför militära hot. Natomedlemskapet riskerar att göra Sverige till en militär måltavla i konflikter.