Idag höll utrikesminister Tobias Billström (M) sin första utrikespolitiska deklaration. Deklarationen presenterar regeringens syn på världen och prioriteringar för året som kommer och följs av en utrikespolitisk debatt i riksdagen.
Den aktuella händelse som var påtagligt närvarande i anförandena var den fruktansvärda jordbävningskatastrofen i Syrien och Turkiet. Över 40 000 personer har hittills dött, 26 miljoner är påverkade. Som väntat låg fokus sedan på Ukraina, Rysslands aggressionskrig och de humanitära konsekvenserna av det.
Men vad är då den nya regeringens inriktning i utrikespolitiken? Vad var bra och vad saknades?
Synen på säkerhet och Sveriges roll i världen
Utrikesdeklarationen genomsyrades av ett fokus på handel, nationella intressen, främjande och närområdet. Det är ett skifte i utrikespolitiken. Sverige i världen, och världen som helhet, var frånvarande. När utrikesministern sa att ”vår utrikespolitik kommer alltid att ha en viktig global dimension” öppnade han för ett större perspektiv, men landade sedan i USA och Kanada som viktiga partners.
Handel var på många sätt den röda tråden. Handelsavtal med länder och regioner, konkurrens och handelspolitik som knyts samman med bistånd. Det öppnar upp för en rad frågor till regeringen om hur de kommer att behandla målkonflikter mellan handelspolitik och mänskliga rättigheter. Stater och företag inom den globala ekonomin begår ständigt brott mot de mänskliga rättigheterna, från omänskliga arbetsförhållanden till folkfördrivning och förföljelse av människo- och miljörättsaktivister.
Utrikesministern gav ingen ledtråd till hur arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter med hjälp av handel ska uppnås rent konkret. Vi vet att civilsamhället är drivande i dessa frågor, men handelsavtal ingås med stater och företag, som ofta är samma aktörer som står i vägen för demokrati och mänskliga rättigheter. Fackliga organisationer nämndes inte. Vi ser fram emot en dialog med regeringen om dessa utmaningar, inte minst utifrån de erfarenheter våra systersektioner i exempelvis Demokratiska Republiken Kongo har av utländska företags etablering. Det finns inga enkla lösningar på komplexa problem. Inte heller handel är ett trollspö.
FN gavs lite plats och är uppenbart inte ett fokus för regeringen. Det visar även nedskärningarna som gjorts inom biståndet. Samtidigt finns en ambivalent syn på FN och det multilaterala systemet. Samtidigt som regeringen backar från FN och betonar EU och Nato, lyfts flera processer som är beroende av FN, som internationella tribunaler, brottsmålsdomstolen och snabb internationell krishanteringsförmåga. Regeringen sade sig vilja arbeta långsiktigt inom FN, vilket rimmar illa med neddragningarna i kärnstödet.
Det är välkommet att klimat lyftes flera gånger i utrikesdeklarationen, och kopplingen mellan klimat och säkerhet gjordes. Vi är vaksamma på att det nämndes i relation till geopolitiska konflikter och gas. Klimatförändringarna behöver stoppas och förebyggas, och det kan inte underordnas geopolitiska intressen eller ske samtidigt med en militär upprustning, eftersom militär aktivitet driver på klimatförändringarna. Vi önskar att regeringen hade erkänt att vi redan befinner oss i en klimatkris, och att omställningen till ett hållbart klimat måste vara rättvis.
Utrikesministern nämnde inte Agenda 2030 vilket är anmärkningsvärt då regeringen är ytterst ansvarig för Sveriges genomförande av agendan, något som alla FN:s medlemsstater åtagit sig att göra. Inte heller de 100 miljoner människor som just nu befinner sig på flykt fick någon plats.
Utrikesdeklarationen innehöll inget om konfliktförebyggande. Väpnade konflikter går att förebygga men då måste det prioriteras.
Kvinnor, fred och säkerhet
Vi välkomnar att regeringen planerar att driva ett strategiskt jämställdhetsarbete i bistånds- och utrikespolitiken. I deklarationen saknas beskrivningar av hur det strategiska arbetet kan komma att se ut, och vi ser fram emot att få höra om tydligare planer för arbetet.
Trots mycket fokus på säkerhetspolitik i allmänhet och Ukraina i synnerhet nämndes inte säkerhetspolitiken som ett område där regeringen kommer att driva ett strategiskt jämställdhetsarbete. Utrikesministern nämnde inte FN:s agenda för kvinnor, fred och säkerhet.
Kvinnor nämndes fyra gånger i texten. Män, maskuliniteter, könsnormer, genus eller makt nämndes inte alls. Kvinnor beskrevs som exkluderade från utbildning, som utsatta för sexuellt våld, utnyttjade i prostitution och människohandel, och i behov av stöd. Det är en verklighet som behöver vår uppmärksamhet och vi välkomnar regeringens stöd till jämställdhetsinsatser och sexuella och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Vi ifrågasätter dock att regeringen fokuserar på kvinnor som offer för våld och förtryck utan att beskriva åtgärder för att förändra det. Kvinnors aktörskap, förändringsarbete och jämlika deltagande, liksom vikten av jämställdhet för fred, säkerhet och utveckling var frånvarande i regeringsdeklarationen.
Det är anmärkningsvärt att tala om protesterna som pågår i Iran utan att lyfta den centrala roll som kvinnor och flickor spelar i organiseringen och protesterna som just nu utmanar den våldsamma regimen. Ett jämställdhetsperspektiv saknas helt kring återuppbyggnaden av Ukraina. Istället ges kvinnor en utanförroll i politiken, som föremål för den men inte som politiska aktörer. Detta var tyvärr fallet även i debatten som följde där inte minst ukrainska kvinnor beskrevs som flyktingar och som våldsutsatta (vilket är sant) men inte som centrala för att uppnå hållbar fred och för återuppbyggnaden (förutom Miljöpartiet som i en replik lyfte vikten av jämställdhet för fred och säkerhet). Deklarationen gav inte heller utrymme åt den mångfald av kvinnor och flickor som kategorierna rymmer eller för intersektionella perspektiv.
Nato
Utrikesministern likställer Nato med säkerhet och demokrati. Deklarationen ger ingen motivation till detta, utan tar det för givet. Eftersom problemen med Nato inte benämns, ges heller ingen indikation på om regeringen har någon strategi för att möta de problem som har uppkommit, och kommer fortsätta att uppkomma, med ett svenskt Natomedlemskap. Det rör sig om påtryckningar från Turkiet på svensk lagstiftning och myndighetsbeslut, men även om Sveriges möjligheter till självständigt agerande i andra forum och internationella sammanhang.
Regeringens fokus på handel lyser igenom även i frågan om Nato, där Sveriges teknologi lyftes som ett bidrag till Nato. Särskilt nämndes Sveriges förmåga att skjuta upp satelliter. Militariseringen av rymden har varit en aktuell fråga länge, där fler av de stora militära aktörerna allt mer utmanar grundprincipen om att rymden ska vara demilitariserad. Det är oroväckande att Sverige lyfts som ledande rymdnation i relation till en militärallians och en möjlig kapprustning i rymden, och inte i relation till internationella forskningssamarbeten eller fredligt utforskande av rymden.
Ett besked som utrikesministern gav var att regeringen planerar att överlämna sin proposition om svenskt Natomedlemskap till riksdagen i mars. Han betonade en stor enighet i frågan, utan att erkänna hur snabbt processen gått och hur få möjligheter både riksdagspolitiker som inte deltog i överläggningarna och Sveriges befolkning har fått att uttrycka sin åsikt. Hans uttalanden rymde inte heller att även människor som är positiva till Nato ändå inte anser att Sverige bör göra de eftergifter till Turkiet som regeringen har gått med på.
För övrigt hade vi i debatten som följde även önskat lite mer ödmjukhet från Socialdemokraternas utrikespolitiska talesperson Morgan Johansson vad gäller den situation Sverige nu befinner sig i vad gäller Nato och Turkiet (samt vad gäller nedskärningarna i biståndet).
Kärnvapen
Utrikesministern nämnde kärnvapen, dock i mycket svaga och diffusa ordalag. Ett trendbrott, även gentemot tidigare borgerliga regeringar, är att målet om en kärnvapenfri värld inte fanns med i deklarationen. Detta är anmärkningsvärt i en tid när risken för kärnvapenanvändning är större än någonsin. Bulletin of the Atomic Scientists satte i januari sin domedagsklocka på 90 sekunder från midnatt, där midnatt symboliserar slutet för världen som vi känner till den. Det är det närmsta midnatt klockan har stått på sedan den instiftades år 1947. Utrikesministern lyfte vikten av att stärka normerna mot biologiska och kemiska vapen, men utelämnade kärnvapen.
”Sverige fortsätter att vara engagerat i rustningskontroll, nedrustning och ickespridning” är en vag formulering som varken förpliktigar eller anger någon riktning. Det är fortsatt tydligt att Sveriges Natoansökan har minskat engagemanget för kärnvapennedrustning. Regeringens enda åtagande i frågan är att de ska ”fortsätta att aktivt delta i Stockholmsinitiativet” (vår kursivering). Eftersom Stockholmsinitiativet är ett Sverigelett initiativ förutsätter vi att deltagandet är lika med ett aktivt ledarskap och proaktivt arbete inom den krets som har skapats genom arbetet med initiativet.
Den andra punkten som rörde kärnvapen handlade om Nato. Utrikesministern sade: “I likhet med Norge och Danmark på sin tid, går Sverige med i Nato utan formella förbehåll. Men vi ser – lika lite som övriga nordiska länder – att det är aktuellt att i fredstid ha kärnvapen på vårt eget territorium.” Denna formulering ger ingen försäkran. Den öppnar upp för kärnvapen när en regering skulle komma att anse att det är aktuellt och ställer frågan på sin spets vad gäller krigstid. Det enda som kan försäkra Sveriges befolkning att kärnvapen inte förs in är att riksdagen antar en lag mot kärnvapen på svenskt territorium (mark, luftrum eller i vatten) så väl i freds- som i krigstid, samt går med i FN:s kärnvapenkonvention (TPNW). Utrikesministern berörde inte heller att svenska soldater inom Nato kan komma att öva på, planera för, och utföra krigsbrott genom användandet av kärnvapen.
Demokrati, bistånd och civilsamhället
”Demokratins utveckling brukar ofta beskrivas som en pendelrörelse. Med krig i vårt närområde och auktoritära krafter som vädrar morgonluft är pendeln just nu på tillbakagång.”
Det är viktigt att utrikesministern uppmärksammar demokratins allvarliga tillbakagång i världen och att Sverige ska vara med att motverka detta. Uttalandet måste dock sättas i relation till att regeringen styrs med stöd från ett nationalistiskt parti med nazistiska rötter som givits långtgående inflytande över den svenska politiken. Demokratin och de mänskliga rättigheterna måste försvaras även i Sverige, i ord såväl som handling. Utrikesministern fortsatte även under debatten att hävda att det är självklart att Turkiet är en demokrati.
Civilsamhället lyftes endast en gång i deklarationen, trots att det är helt avgörande för att uppnå alla de punkter som utrikesministern lyfter vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter, men även fred och säkerhet, samt att det demokratiska utrymmet för civilsamhället globalt akut krymper. Civilsamhället bör inte heller ställas emot exempelvis FN då vi har olika roller att spela och båda behövs. Utrikesministern sade i deklarationen att ”Kärnstödet riktas om från multilaterala organisationer till civilsamhället.” Samtidigt har regeringen kraftigt dragit ner stödet till det svenska civilsamhället.
I relation till bistånd vill regeringen göra det mer ”fokuserat, relevant, effektivt och transparent. Mål ska vara satta utifrån kvalitet och resultat.” Han angav inte vilka som får vara med och avgöra vad som innebär kvalitet och resultat för biståndet – är det givare? Mottagare? Utförare? Handelsparter?
Det som tyvärr oftast gömmer sig bakom formuleringar om effektivitet och resultat är mer och tyngre administration som också innebär att mer pengar går till att fylla i matriser än till det faktiska arbetet. Detta är något som civilsamhället globalt lyfter som ett av alla de hinder som står i vägen för att uppnå faktiska resultat, och som hotar mindre resursstarka organisationers överlevnad, vilka ofta finns i lokalsamhällena och/eller representerar marginaliserade grupper.
Vi ser fram emot en dialog med utrikesministern och att dela med oss av vår egna och våra systersektioners expertis kring dessa frågor.
